Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 3

Lu. do Hierta. Eurn man väljer påfve. Den heliga stolens fötter hafva hvarje år blifvit alit mera vacklande, den nuvarande innehafvaren af den katolska kyrkans högsta embete är en bräcklig man, hvars sista timme man dagligen väntar få höra slå. Fienderna till påtvens verldsliga makt nalkas steg för steg till den eviga staden, för att då ögonblicket är inne, beröfva honom detta välde och göra honom till blott en biskop öfver biskoparne. Tiden kring det nästa påfvevalet blir derföre troligen vigtig i politiskt afseende, men en sådan händelse erbjuder äfven mycket annat af intresse, synnerligast med afseende å de egendomliga former, under hvilka konklaven sammanträder och valet försiggår. Då en sådan händelse som påfvevalet icke inträffat sedan Pius IX:de år 1846 bekläddes med tiaren, den trefaldiga påfliga kronan, torde en skildring härom icke vara ur vägen. å berget Quirinalen, en af de sju kullar, å hvilka det gamla Rom blef uppfördt, höjer sig på en oregelbunden och ejemn plats ett stort palats, hvilket för sina mångrhanda slags arkitektur, sina osammanhängande byggnader erbjuder en högstegen anblick. Detta palats tjenar påfven till sommarresidens, då hettan och malarian drifva honom från sin vanliga bostad i Vatikanen. Fulländandet af denna byggnad har erfordrat 200 år, under hvilken tid 23 påtvar beklädt den heliga stolen, och ett ofantligt stort antal arkitekter hafva dermed varit sysselsatte. Denna omständighet förklarar äfven det sällsamma i byggnadens stil. Här i detta palats tinnes, en flygel, som vanligen tjenar till samlingsort för konklaven. Den första ceremoni som tillkommer konklaven är att konstatera den aflidne påfvens död. Kardinal-kammarherren begifver sig till det påfliga palatset och öfvertygar sig om döden from att tre gånger bulta den aflidne med hammare på pannan. Om han på den sålunda eftertryckligt gjorda tredje frågan icke får något svar, så anses döden vara afgjord. Vetenskapen skulle visserligen icke åtnöja sig med en så hastigt unangjord formalitet, men vid en ceremoni, som icke är annat än ett slags etikett, har vetenskapen naturligtvis intet att säga. Sedan man sålunda öfvertygat sig om att påfven verkligen är död, ljuder det från Capitolii stora klocka trettiotre klämtslag, för att delgifva Rom, att det förlorat sin suverän, samt för att meddela den katolska verlden att deras herde lagt igen sine ögon. Denna Capitolii klocka låter annars höra sig endast vid tvenne högst kontrasterande tillfällen, nemligen vid en påfves död och vid — karnavalens öppnande. Det påfliga gardet begifver sig härefter från — palatset till Kardinalkammarherrens privatpalats. Denna personlighet innehar under vakansen den högsta myndigheten, dock inskränker denna sig till att låta ledsaga sig af det påfliga gardet och att låta slå mynt med sitt namn och vapen. Då med påfvens död alla embeten upphöra, så följer häraf att kardinalkammarherren egentligen icke har någon makt alls. Kardinalerna i Rom församla sig på särskild inbjudning till kongregation, dervid följande ärenden förehafvas. Den första dagen åtgår till att läsa under olika tider emanerade stadganden orm påfveval samt till att sönderbryta fiskarrins sen och statssigillet äfvensom att emottaga bg öfver statskassan och påfree dömets tillgångar. Den andra dagen begagnas till att stadfästa ministrarne, guvernören af Rom och särskilda embetsmän i deras befattningar. Den tredje kongregationen väljer man viktfader, och på aftonen bivista alla karlinaler, hvilka under det sista pontifikatet olifvit utnämnda, den aflidne påfvens likfingelen; nder den fjerde dagen väljes konklavens äkare. Den femte dagen åtgår till val af apoteare och barberare för konklaven. På sjette dagen drager man lott om eelerna, i hvilka kardinalerna under konklaren bosätta sig. På sjunde dagen inlemna kardinalerna örteckning å de personer, som de under in vistelse i konklaven önska få till sin bejening och hvilka der komma att hållas nlåste. På åttonde dagen väljas de tvenne kardia a SEN 2 ad SE Ae RANE ER ST