Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 3

henne i ansigtet, som hon nedlutade öfver sitt arbete. Ni hörde ju på detsom sjöngs här i afton ?5 Ja, det gjorde jag. Var inte alltsammans ganska bra?4 Jo, mycket vackert och mycket svårt; jag har aldrig förr hört någonting sådant. CMen var väl någon af de andras röster så uttrycksfull som er? Nej, det tror jag kanske inte. Då man hörde er sjunga, kom man hvarken att tänka på en flöjt. en orgel eller en harpa; det var den menskliga stämman i hela sin renhet och fulländning. cJag kan inte höra min egen röst. XJo, det kan ni visst, miss Ladylift. Leonora visste att så förhöll sig, och Leslie hade yttrat sig så klart och bestämdt, att hon ej nde missförstå honom. Hon slog nu plötsligt upp sina ögon och såg hoom för tt ögonblick rakt ans tet. Hon önskade tydligen fatfå hans ej; iliga afsigt med hvad han sade, men denna önskan blef dock hastigt besegrad af fruktan för att möta en främmandes blick, Han hade emellertid nu fått se dessa stora ögon. Ni kan det mycket väl, om ni vill?, fortfor han; det står i hvarje menniskas makt att bedöma sig-sjelf lika väl som andra, om man bara vill vara ärlig mot sig sjelf. Men det är man inte, om man tänker sämre om sig sjelf, än som är öfverensstämmande med sanningen.? Moder abbedissan sade mig att min röst liknade hundradeandra. Men hvad tror ni sjelf? Jag tror henneX,.svarade Leonora. ?Ja, -naturligtris, svarade Leslie, som froktade att skrämma henne ifrån sig. ?Hon sade naturligtvis ingenting annat än hvad stim var hönnes falla öfvertygelse: men hön