Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 2

ligen intog hon en mycket pittoresk och beräknad ställning framför kaminen, och Leslie fortsatte muntert samtalet i den ton hon älskade. Men hvad i all verlden kan mrs Axross ha tagit vägen?4 utbrast han slutligen, då han började bli trött vid detta ömsesidiga koketteri. Jag hade nästan alldeles glömt henne?, sade Laura sakta med en haltqväld suck. På samma sätt var det älven med mig, sade Leslie och suckade likaledes. Men ni kom dock ihäg benne! sade Laura i en något förebrående ton. Ja, men det har ju också slutat att regna. Tiden är långt liden. Jag skulle inte för ollt i verlden vilja att ni utsatte er för en förkylning, och på samma gång fruktar jag att iå uppbära skulden för den oro som er långa frånvaro från hemmet måste ha förorsakat. Jag skulle inte vilja att ni ännu en gång blefve genomvåt, och dock ville jag. Och dock ville ni gerna komma hem i rättan tid till middagen?, inföll Laura i en temligen retsam ton. Hon kufvade dock hastigt sin sinnesrörelse och tillade i en sä upprymd ton som hon möjligen kunde antaga: ?Det skulle verkligen inte smaka illa att få sig litet mat; jag känner mig ganska bungrig.? T sådant fall få vi inte vänta ett ögonblick längre!? sade Leslie. Jag skall genast vara här med hästarne.? Han skyndade derpå ut i stallet, och då han kom tillbaka, glömde han att klaga öfver afsaknaden af de vackra lockarne, som nu äter voro upprullade under hatten. Sedan han hjelpt Laura upp på hästen redo de begge hemåt, och den unga flickan hade under vägen en känsla af att det fattades