Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 2

se den tyska poftiska reformen fick geom honom — helt och hållet tyskt uppstrad, som han var, dessutom personligen åverkad af flera till Klopstocks parti höande fattare, och med oinskränkt dyran följande den store? mästarens spår. Om det säges, att den af Klopstock reresenterade riktning i tyska litteraturen och ess Ewaldska efterklang i den danska voro n protest, en kamp mot gallicismen, så är et blott med vissa betydande modilikatioer riktigt. Klopstocks opposition mot rankrikes litterära hegemoni var mindre en stetisk, än en tysk-nationel. Batteux gällde åsom auktoritet i Cramers och Schlegels rets och Klopstock ställde den franska traien i rang med den grekiska. Frågan llde för honom blott att hämma eftergöandet af franska mönster, att skapa ett yskt heroiskt drama, som kund ställas vid idan af det franska, hvars poetiska giltiget han ingalunda satte i fråga. Man vet ill hvilket litterärt oväsende hans germaka tendenser ledde; huru han och serum imitatorum pecus skapade en urtysk jelteålder, förevigad i en lika åldrig bardesi, hvilken nu skulle i föryngrad uppaga åter uppstå i den moderne bardens, Uopstocks, sänger. Hela denna skapelse, om skulle vara så äkta nationel, blef en rent himerisk verld, hopfogad dels af en svindande inbillningskratts luftbilder, dels af en nängd heterogena elementer, som med god ak lånades från Ossian och från den norska sagan. Det var först en sednare tid örbehället att fatta det sant och verkligt vationella i historia som i dikt. On annan hufvudpunkt i Klopstocks r orm afsåg det poetiska språket, hvars ö verspända och oklara bombast aldrig förr ller sedan nått en så halsbrytande höjd. I båda dessa hänseenden blef Ewald Klopstocks efterliknare. Behandlingen af ämen, tagna från den nordiska forntiden, om. vilken man hyste de mest förvirrade och historiska föreställningar, blef i ett sådant mönster spår till karrikatyr, och Klopstocks ippskrufvade poetiska diktion, som hos Ewald sjelf hemtade värma och färg ur en ågande fantasis innandömen, blef hos hans indlöse efterapare ett stående fraseologiskt nventarium, en död och dödande terminoogi. Felen uppvägas i Esvalds egnu diker af stora företräden, hvilka hos en så poetiskt begåfvad natur aldrig kunde helt och hållet förneka sig, medan de talanglösa mitatorerna drefyo mästarens fel till ytterighet, utan att dessa i ringaste mån hos lem öfverskylas af förtjenster, liknande hans. Det var då naturligt, att en opposition skulle bilda sig mot Ewald och hans parti — en opposition, som mycket väl kunde erkänna den förres poetiska storhet i många ing, utan att derföre vilja beundra äfven hans svagheter eller hålla till godo med det senares bizarrerier och utsvälningar. Redan så tidigt som 1751 uppstod en polemik rörande Klopstocks poesi. G. Treschow pa rodierade hans ode-diktning och angrep allvarsamt såväl den dunkla stilen som den rimfria versbyggnaden. Etter någon tids jä ning formade sig de stridiga elementerna och åsigterna i början af 1770-talet till bestämda motsatser, hvilka ej kunde undgå att vid gifvet tillfälle sammanstöta. Utbrot tet skedde genom de ryktbara teaterstriderna. Något sednare uppstå, såsom represeutanter för de olika sidorna, tvenne litterära sällskap. I denna politiskt oskuldsfulla tid var det litterira intresset de bildades hufvudintresse, och man hade mycket bestyr att genom yttre anstalter och väckelsemedel befrämja litteraturen, och detta under förutsättning, att allt var väl bestäldt när litteraturen blefve — om man så får säga — furnerad i alla branscher. Ett qvantum arbeten i hvart och ett af de hittills kända poetiska facken ansågs något så när liktydigt med vitter blomstring. Det stora önskningsmålet bland litleraturens vänner och målsmän i Danmark var framför allt att erhålla Poriginala? tragedier och sångspel, i stället för en Loddes och en Charl. Dor. Biebls öfversättningar från franskan. Den inskränkta och ytterst prosaiska uppfattningen af vilkoren för litteraturens flor visar sig ock deri, att denna tid var delitterära sällskapernas period. Efter parisiskt mönster hade detta sin yttre anledning i tea.eroch kaffehus-lifvet, de tvenne brännpunkterna för tidehvarfvets bellettristiska Pepidemi?, såsom Marmontel uttrycker sig. Härvid erinrar man sig — säger förf. — att ie celebraste pariserkalterna lågo invid de stora teatrarne. Så Caf Procope i förstalen S:t Germain, sjelfva mönsterstället, det vidtberömda, der Rousseau, Voltaire och Piron voro. flitiga gäster; likså vid Palaisroyalplatsen Cafe de la Regence, som för nämligast besöktes at yngre beaux esprits. Det är märkligt att man i Köpenhamn kan påpeka så goda sidostycken till dessa parisersafeer, som Neergaards etablissemang i Badstustrede och madame Juels i Svertegade.? Det förra var af äldre dato, på sin tid och notilldess det Juelska etablissemanget uppstod, Köpenhamns enda estaminel. Det är bekant, att man länge efter kaffedryckens nförande i Europa ansåg den såsom ett väccelsemedel för de andliga krafterna, och Montesquieus ironiska infall saknar ej skäl, lå han om ett parisiskt kaffehus yttrar i sina Lettres Persanes: il y en a un oi Pon ipprete le caf de telle maniöre, quil donne esprit ä ceuxz qui er prennent. Ar det litterära kotteri, som plägade samla ig i Neergaards kaffehus, för att samtala om vitterhet, teater och politik, bildades 1775 —1781) det danske Literaturselskab, inom vilket mar återfinner Ewaldianismens rätt rogue anhängare och förfäktare, i hvilkas vand den till god del blef en konstlad partiak. Motpartiet, det norske Selskab, hade in lokal hos madame Juel Fö Fe FÅ AA KE Kl