Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 2

Men ni blir alldeles genomblöt?, sade Leshe. Nej, det är bäst att vi direkte bege oss af hem.? Jag bryr mig inte om att jag blir litet våt. Ni kan ju rida hem om ni så vill.? Nej, jag tillhör er med hull och här?, sade Leshe. Miss Chausen såg icke ond ut öfver denna något sällsamma artighet, och de fortforo att rida framåt. Efter en stunds förlopp kommo de fram till en liten förpaktaregård. ?De ha säkerligen sökt skydd härinne?, sade den unga flickan. ?Kom och låt oss se efter om vi kunna träffa dem här.? Då de stannade utanför porten, sprang hon ned af sin häst och sade till arrendatorn, som hade kommit ut vid ljudet at häst:-rampet: Mina vänner äro väl imne hos er, kan jag tänka? Kom mr Leslie !? Han följde efter henne, så snart han fört bästarne in i stallet, der arrendatorns dräng lofvade att sköta om dem. Han träffade sin följeslagerska framför kaminen; hon hade tagit af sig sin hatt, lossat sitt här, som hängde fritt ned för att torka, och upphäktat sin ridklädning. Vädret är allt för svårt för att man på en god stund kan hoppas på någon förändring?, sade hon. Vi måste derföre vänta här till dess regnet gått öfver.? Det har varit ett lyckosamt oväder för mig?, sade Leslie med en blick på hennes oordnade toilett. Hvarför äro dessa vackra lockar alltid fängslade af band och hårklädsar? Hvarför kan man inte alltid ha den glädjen att få se dem i hela deras glans?? Laura låtsade som om hans ord hade bragt henne i förlägenhet, och sammanvred hastigt lockarne med sina händer; men Leslie behölde icke länge bedja henne för att få henne att åter försätta dem i frihet. Slut