Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 2

ör en omild medfart hos en del kritici, om behandlat den dansk-norska litteratuens historia under adertonde seklets andra hälft. Man har framställt dess opposition not Klopstock-imitationens oväsende, mot iwald och det Ewuldska litterära partiets konstlade poesi, såsom framsprungen ur låga versonliga motiver, medelmåttans sårade ;genkärlek och smäsinnad afund mot den itverlägsna talangen. Man har skildrat dess verksamhet såsom företrädesvis ett Justigt dubblif, der bålar och glas, epigrammer och outsrims spelat hufvudrollen. Man har lels ej velat, dels ej kunnat se, att striden nellan det norske Selskab och dess motvarti gällde principer, man har ofta grunlat sin dom mindre på omsorgsfull histoisk pröfning, än på historier?, lösa onlits, dem en föga tillförlitlig tradition bevarat. Sjelfva roten och uppholvet till lenna missvisande framställning är att söka hos den eljest i många afseenden förtjente Abrahamson, det danske Literaturselskabs frigaste medlem. Abrahamsons bitterhet, mera ursäktlig midt under kampens hetta, sår igen ett halft årbundrade sednare hos den mångskrifvande Molbech, hvilkens ytliga dilettanteri ej var egnadt att skipu historisk rättvisa, och hvilkens ofta utan skymt af bevis framkastade påståenden i flera fall kunna af en mindre hafsig forskning formligen motbevisas samt till punkt och pricka vederläggas. Icke destomindre hafva äfven allvarlgare granskare helt nyss upprepat de gamla mvektiverna mot det uorske Selskab, och till och med M. Hammerich har betecknat Molbechs skildring af Ewald såsom en god grund att bygga på. En omfattande och på djupet gående revision af de käfdvunna åsigterna var i den litterärhistoriska sanningens intresse högligen påkallad, och den har på ett mästerligt sätt utförts af professor J. 5. Welhaven genom hans skrift om Ewald og de norske Digtere — ett arbete som intager en af de främsta platserna bland den nordiska litteraturhistoriens monografier. Såsom titeln visar, fortgår författarens behandling af ämnet ej i en enda sammanhängande framställning, utan genom fyra särskilda afhandlingar, hvilka, från olika sidor belysande föremålet, förfullständiga hvarandra. Som för hvar och en af dessa utgångspunkter, uppslaget varit olika, presenterar sig det för dem alla gemensamma hufvudämnet, som arbetets generella titel angifver, för hvarje gång på visst sätt såsom nytt, utan att dock den inre konseqvensen i jat:arens åskådningssätt härigenom lider något afbräck. Af de här sammanförda afhandlingarne — Om Betydningen af det norske Selskabs Opposition mod den Ewaldske Poesi?; Til Erindring om det norske literaire Selskab; En literair Situation og en Digterreekke?; Efterskrift om Ewald? — hafva de tvenne första förut varit tryckta, de tvenne sednare äro utbrutna delar ur en föreläsningsserie. Arbetet i dess helhet, hvilket förf. anspråkslöst betecknar såsom blott ett bidrag till bedömandet af den Ewaldska litteraturperioden, har enligt vår mening presterat vida mer och en gång för alla uttulat det afgörande ordet. Efter midten af förra seklet inträder en brytning i den danska vitterheten, en poetisk reform, en ny epok. Under Christian VI:s bigotta regime (1730—1746) sjunker den föregående litterära perioden samman ock utandas sitt matta lif i och med de sista kraftansträngningarne af en lärd och ofruktbar kammarpoesi, lika tom till sitt inre som öfverlastad med yttre pomp och ståt. Men den nya riktning, som nu arbetar sig fram, aflägsnade sig till en början lika mycket som den föregående såväl från de impulser till en friare litterär utveckling, hvilka utgätt från Holberg, som från den okonstlade, af nationella elementer och sann känsla besjälade vitterhet, som — i Kingos psalmer, i Sorterups SHeltesange4, i Kozs, Peder Dass med fleres diktalster — alltjemt gått, ehuru föga bemärkt, vid sidan af der lärda förståndspoesien. Den danska vitterheten råkade genast vid den nya periodens begynnelse i vasallförhållande till den franska smaken, den franska bildningen, hvilkas mönstergiltighet ännu var i det hela obetviflad. Men det dröjde ej länge, innan hon blef beroende af ännu en främmande herrskare — hon kom under tyskt förmynderskap. Det var under Fredrik V (1746—1766) tyske riet uppsvingade sig till makt och inflytande öfver den danska litteraturutvecklingen. J. E. Sehlegel — som med Gärtner, Zacharie med flera affällingar från den Gottschedska skolan år 1745 stiftat det ällskap, som utgaf de bekanta Bremer Beiträge — hade redan tidigare blifvit anställd såsom professor vid Sorö akademi i Danmark, der han utgaf det tyska veckobladet ?der Fremde? och skref sina tyska-— Beiträge zum dänischen Theater. IKlopstock kom till Köpenhamn 1750, lockad af en dansk pension. På hans rekommendation inkallades Basedow, som blef professor i de sköna vetenskaperna i Sorö, samt Joh. Cramer, som utnämndes till tysk hofpredikant i Köpenhamn, der han med biträde af Klopstock utgaf veckobladet ?Der nordische Aufseher. Till denna kärna slöto sig sedan den yngre Schlegel, H. W. Gerstenberg och G. Funck. Sålunda hade den tyska litteraturen en ganska stark representation i Danmark. Det dröjde ej länge innan tysk inverkan, specielt af Klopstocks genre, visade sig i det danska språkets vittra alster, såsom i den talangfulle Stenersens dikter. Slutligen stiftades 1759, med Klopstocks nådiga approbation, Selskabet for de skjönne Videnskaber, hvars tyska medlemmar här fingo ett centrum för den tysk-litterära propagandan. Sådan visar sig, från en huftvn dunanlt csadd dan Kttorsra citnafinnen vid