Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 2

stora regndroppar!? ropade Leslie, då ovädrets första frukter började nedfalla en och en. Nej bevars, det är bara de sista dropparne af en liten regnskur. Den håller just nu på att blåsa bort.t Det kan jag verkligen inte märka; men om ni önskar att jag skall göra det, så vill jag med nöje rätta mig derelter.? ?I sådant fall önskar jag det, sade Laura muntert. Låt oss nu rida vidare.? Blixtrade det icke derborta?? frågade Leslie då deras hästar skyggade vid en blixt och den knall som hastigt följde derpå. Nej, det gjorde det inte7, sade Laura, Jät oss bara rida på.? Under ert anförande rider jag gerna till verldens ända,? Men nu började regnet med ens att störta ned i strömmar. Jag undrar just hur mrs Axross nu skall bete sig?, sade Laura skrattande. 7Säkerligen kommer hon att leda sin häst hem, för att han inte skall skygga. Vi mäste vända om och se efter dem.? Leslie undrade icke litet öfver att hon fick detta infall i stället för att begagna ögonblieket då hon var ensam med honom: men han insåg snart, hvart den ifrågavarande manövern syftade. Då de hade kommit till en korsväg, undersökte han hästspåren på den mjuka marken, och derpå förklarade han att deras följeslagare, så oförklarligt det än var, måste ha tagit miste om vägen. De skola utan tvifvel alldeles komma vilse inne i skogen?, sade hon. Ochhvad skall väl mr Axross säga, om vi komma hem utan hans hustru. Låt oss sätta af i alopp och se till att vi kunna föra dem tillbaka på rätt väg. Vi hinna säkert upp dem inom ett par minuter?