Aftonbladet – 7 oktober 1864, sida 3

på honom derföre att han gjort narr af ben. nes eldröda hår och beskyllt henne för delaktighet i Longleats mord. Walter Scott påstår, att hon var långt mer uppbragt öf. ver hans skämt än öfver beskyllningen. Titeln och godsen gingo derefter till Hugh Smithson, en baronet från Yorkshire, af god familj, som äktade den qvinliga arfvingen. En son af honom beklagade sig bittert deröfver att han icke fått Strumpebandsorden, och sade till Georg den tredje, att han var den förste hertigen af Northumberland, som ej fått denna orden. Visserligen — svarade kungen -— men ni är också den förste Smithson (Smedsonen) som derpå gjort an språk.? Man tror att detta skämt var det enda som denna konung någonsin tillåtit sig. Nevillernas familjehistoria lemnar märkliga exempel på lyckans omvexling, Den berömde jarlen af Warwick hade en årlig inkomst af 300.000 (omkring 5,400,000 rdr rmt) och höll på sina borgar fritt bord för 30.000 personer. Hans sista manliga afkomling Charles Neville, bodde i Nederländerra och lefde endast af en ringa pension, som kungen af Spanien tilldelade honom, och lord Seton omtalar hans fattigdom i ett bref till Maria Stuart, Han dog 1601 i stort armod. Hertigarne af Buckingham hade äfven ett olyckligt öde. Den förste, som ber denna titel, Humphrey de Stafford, stupade tillika med sin son i kriget mellan röda och hvita rosen. Hans andre son var Richard den tredjes vän och — offer. Den tredje hertigen var nog oklok att trotsa Wolsey, som fick honom anklagad och dömd till döden r högförräderi. Williers, som derefter ärfde titeln, föll för Feltons dolk. Cromswellernas plötsliga fall och fullständiga försvinnande, kan icke väcka annat än förundran. Protektorn hade fyra söner och fyra döttrar; men blott två af de förra öfverlefde honom, nemligen Richard, som regerade åtta månader, och Henrik, som var guvernör i Irland. Den förste lefde 20 år i landsflykt, och det påstås, att han efter sin återkomst till England, skall hafva fört ett isoleradt lif der under namnet Clarke. Miss Hawkins berättar, att Richard Cromwell 1705 hade en rättegång vid kanslersrätten, och då motpartens advokat omtalade namnet Cromwell på ett föraktfullt sätt, sporde kanslern, om mr Cromwell var tillstädes, och då svaret bejakades, bad kanslern Richard Cromwell taga plats vid sin sida, hvarefter advokaten nödgades upphöra med sina anfall på protektorn. Richard Cromwell afled 1712 och efterlemnade blott två döttrar. Henry, Irlands fordne guvernör, bodde ända intill sin död 1673 på sin egendom Spinnas Abbey och hade fem söner och tre döttrar. Sönerna dogo alla barnlösa, på en när, som då han hade satt all sin förmögenhet öfver yr, skref till sin tant, lady Fauconbery: familj har fallit djupt och man påstår att det är ett rättfärdigt straff; men jag vet, att vi äro af en slägt, som är äldre än många andra.? Hans son var kryddkrämare och dog 1748: han hade blott en son, Oliver, som var skrifvare vid S:t Thomas-hospitalet. Denne dog 1812 och hade blott en dotter, som blef gift med en godsegare med namvet Russell. Af Cromwells qvinliga efterkommande blef en gift med en skomakare, en annan med sonen af en slagtare. Nyligen har konstaterats, att en bland Simon de Moutforts afkomlingar är sadelmakare i London, och att jarlen af Mors arfvinge var arbetare i en kolgrufva. Den siste ord Glengals fader var bagarlärling, då han ick veta att jarltiteln tillföll honom. De -motton och sinnebilder som adliga faniljer ha upptagit i sina vapen afse ofta verkliga tilldragelser, eller påstås åtminstone å göra. I familjen Hanleys vapen ses en örn matande ett barn. Traditionen förmäler, utt ett barn af familjen Latham, som öfveremnade sin stamborg Knowsley till Staneyerna, blef fördt upp på en bergspets och sppfostradt af en örn. Lesliernas valspråk hållfast? gafs dem af Margaretha, kung Malcolm Canmores gemål, derför att hon n gång vid färden öfver en flod föll af nästen och skulle drunknat om ej Bartholaneus Leslie hade fattat henne vid bältet och lyckligt fört henne i land. Richard de Percival åtföljde Richard Lejonhjerta till Palestina och deltog i ett krig, der han förlorade ett ben; men förlusten deraf ansrep honom ej, ty sedan ett sabelhugg hade eröfvat honom den ena armen, blet han indå sittande i sadeln och tog tyglarne melan tänderna. Familjen upptog sedan i sitt vapen en beväpnad man med endast ett ben. )m annars detta är sant, så kan man möjigen sätta tro till Lamartines uppgift om ;eneral Lefould, att han i slaget vid Waerloo, efter att ha fått sex sabelhugg, steg vf hösten, lät amputera sin arm och åter alte sig till häst, störtande sig mot fienden spetsen för sitt folk. Många borgerliga, till och med bondeamiljer äro af urgammal ätt. Vi ha hört omtalas en konditor, som eger en landtegenlom i Sussex, hvilken skall hafva varit hans amiljs tillhörighet sedan Henrik den förstes egeringstid. I närheten af Southampton bor n man, som i rakt nedstigande linie härtammar från den vedhuggare, som var med m att bära William den andre till en näriggande hydda, då han blef skjuten. amiljen Kirkpatrik till Cloxburn har i itt vapen en blodig dolk och valspråket: Jag vill göra det säkert?. Anledningen värtill säges vara följande: Roger Kirkvatrik mötte Robert Bruce, då han kom ut rån den kyrka der han mördat Comyn. Jag tror att jag har dödat honom?, sade 3ruce. Du tror det blott? — svarade Kirkvatrik -— ?men jag vill göra det säkert?, sick derpå in och klöf offrets hufvud — vid jelfva foten af altaret. Hela Europa käner, att den nuvarande kejsarinnans af Frankike moder, grefvinnan af Montijo är en (irkpatrik. Då hon skulle gifta sig med onen af en spansk grand, uppfordrades hon tt framlägga sin stamtafla och Charles Kirkjatrik ästadkom en sådan för henne. Den ar beledsagad af den skottske heraldikerns ittnesintyg. Då dokumentet blef förelagdt .uog Ferdinand den sjunde, yttrade han: Nu vilja vi naturligtvis tillåta den unge Llontijo att äkta Fingals dotter. Familien Drummond atmärker sig etädg.a