Aftonbladet – 7 oktober 1864, sida 3

AJ OMICTIM VMA NPUIIVE GULAR VY CO Vv MISS ST MAN samheten icke rält väl passar sig för en adelsman, hvilken åsigt dock icke var allmän bland Venedigs och Genuas patricier. I Frankrike måste hvarje adelsman, som blef köpman, lägga sitt svärd åsido, och återfick först då rättigheten att bära det, när han drog sig ifrån affärerna. Detta skeddei följd af Georg den tredjes uttryckliga önskan, emedan han hyste tyska fördomar i afseende på rang och titlar. Lorderna Ashburnham och Overstone upphörde likaledes att drifva affärer då de togo säte i öfverhuset, fastän detta icke fordrades af dem. I intet annat land har adeln varit utsatt för så hård medfart som i Irland. På listan öfver de irländska lorderna träffas blott fyra namn, som höra till den ursprungliga gamla adeln, nemligen ONeil, OBrien, OGrady och OCallaghaw. Ulster tror dock, att med undantag af familjen OLonghlin lefver ännu representanter af de 5—6 Tfurstliga familjer, som delade Irland mellan sig. Den siste af fursteslägten Maguire blef dödad 1660 i en strid mot engelska trupper. För några år sedan blef ett legat efterlemnadt till hans direkta arfvingar; men då framträdde så många Maguirer att legatets utbetalning förklarades omöjligt. Af de normanniska familjer, som deltogo i Irlands eröfring, har ett jemförelsevis ringa antal bibehållit sig. De adliga slägterna de Burgh, S:t Lawrence, Butler m. fl. härstamma från män som gjorde sig berömda i tolfte årbundradet. John Constantin de Courcy, den förnämste adelsmannen i Irland, härstammar från sir John de Courcy som 1181 fick titel af Jarl af Ulster. Anfallen af tjugo beväpnade män på Downpatriks kyrkogård, uppryckte han ett ofantligt grafkors af ek, med hvilket han ihjälslog tolt af sina fiender. Han stridde likaledes för kung Johan med stor tapperhet och ifver. Till belöning härföre gaf konungen honom och hans efterkommande rättigheten att i kungens närvaro behålla hatten på hufvudet. Då Almerik, den tre och tjugonde jarlen, vid William den tredjes ankomst gjorde bruk af denna rättighet, sporde kungen hvad hans ohöfliga uppförande betydde. Underrättad om det gamla privilegiet, sade han med någon förtrytelse: ?Välan! Eders herrlighet kan behålla hatten på i min närvaro, om ni finner det passande; men jag hoppas att ni aftager den för drottningen. Efter slaget vid Fontenay kom Ludvig XV till det ställe der de fångna engelska officerarne stodo; de aftogo alla hatten för honom utom Lord Courcy. Då konungen erhöll förklaring öfver denna besynnerliga åtgärd, yttrade han med sin vanliga utsökta artighet: ?Vill ers herrlighet göra mig det nöjet I alt äta middag hos mig?? — ?Jag är icke l hungrig.? — Jag frågade ieke om ni var ungrig, utan blott om ni ville dinera hos mig? — svarade kungen och vände honom ryggen. Den grefliga familjen Desmonds historia är rik på romantiska tilldragelser. Den gjette jarlen i ordningen gjordes arflös af sin onkel, emedan ban äktat en flicka af låg börd, och den bekante jarlen af Desmond utropade då Ormonds soldater buro honom å sina skuldror från valplatsen: Nu är jag på min rätta plats, nemligen på fiendens nacke?. Den siste jarlen af Desmonds, som hade 40,000 f ärlig inkomst af sina gods, deltog i ett uppror och förlorade lifVet genom en af de sammansvurnas förräeri. Den bekante jarlen af Cork berättar, att då han som ung och innan han kom till ära och värdighet, 1558 begaf sig till Dublin, bestod hela hans egendom af 27 L, en diamantring, en armring af guld, ett par svarta sammetsbenkläder, två rockar, några skjortor och ett svärd. Två år före sin död egde han gods som lemnade honom 50 dagligen. Lyckan hade visserligen följt honom, men klokheten hade också varit honom till: stor nytta. Öfver porten till en af de borgar, han egde, lästes valspråket: ?Guds försyn är mitt avf.? Powercourternas praktfulla gods blefvo skänkta till deras stamfoder af drottning Elisabeth, som hade tagit dem från familjen OToole. Han bad drottningen gifva honom det skärp som hon bar omkring lifvet, emedan han satte högre pris på det än på alla de titlar och gods som hon nyss hade gifvit honom — och den fåfänga furstinnan fann denna dristighet ytterst smickrande. På ett gemmalt porträtt förekommer han afbildad med detta skärp bundet om lifvet och sjelfva skärpet hängde under porträttet, tills den siste Viscountens tant sönderklippte det till öfverdrag på några stolar. Den gamla damen hade icke den aflägsnaste aning om den vandalism hon begick. Då Jakob II blef afsatt, lemnade ett stori antal irländska adelsmän fädernestondet. 1692 gingo 15—20,000 irländare, som skulle kämpa för Jakob, i Ludvig XIV:s tjenst. Deras officerare voro katolska adelsmän, och dessa trupper utmärkte sig alltid. Då marskalken Villeroi blef öfverraskad och tillfängatagen vid Cremona, återupprättade irlän Omahony, nederlaget och drefvo prins Eugåns trupper ur staden. För närvarande finnas tre marskalkar af irländsk härkomst på fasta landet, nemligen Mac Mahon i Frankrike, Nugeret i Österrike och ODonvnel i Spanien. Adeln i Wales gör anspråk på en ålder, som dock icke stöder sig på fullt tillförlitliga källor. Då genealogerna saknat källor, ja till och med traditioner, ha de framkommit med de osannolikaste historier beträffande den äldre tiden. Familjen Mostyns stamträd, som i 300 år förvarats i dess arkiv, är skrifvet på pergament, prydt med olika bilder, och öfver 80 fot långt och 1 fot bredt. Det börjar med — Noach, går med få undantag igenom alla de i bibeln förekommande mäktiga slägterna, delar sig i kungliga och Kejserliga grenar och kommer slutligen till ett engelskt kungahus. Bentham och hans disciplar ha påstått att den britiska adeln är nybakad vid sidan af fastlandets, men närmare undersökt befinnes det oriktigt. Gibbon anmärker, att det är nästan omöjligt följa någon familjs historia stort längre än till 10:de århundradet. Hertigen af Lewis berömde sig af sin kärkomst från kung David och egde en gammal målREN arne, under anförande af en offcer: