Aftonbladet – 6 oktober 1864, sida 3

Om penningförsändning 1 orekommenderado bref. Till Redaktionen af Aftonbladet! En tredje insändare, som tecknar sig W., har behandlat denna fråga uti Aftonbladet för den 20 sistl. Sept.; och då han lika humant som uppriktigt önskar att hans uppsats måtte skärskådas, tillåter sig en af de föregående insändarne några anmärkningar. Klagomålen attsådana sändningar förekommit, hafva icke ökats i proportion till den ökade brefvexlingen, utan i en förfärande mängd och på en mycket kort tid. Att förekomma detta onda, bör icke vara mera omöjligt i Sverge än andra länder, och kan ganska väl ske, utan att, såsom W.befarar, onödigtvis kränka brefhelgden. Den brefafsändare, som kränker postlagarne, genom ohörsamhet mot ett bestämdt förbud att verkställa dylika penningförsändningar, har intet i moralen grundadt anspråk att få behålla sin brefrätt oantastad. Principen att postkontoren få öppna och undersöka innehållet af korsband, är redan bär de erkänd och utöfvad. Då dessa, såsom ej sällan skett, innehålla brefliga meddelanden, är således de afsändarnes brefhelgd redan lagligen kränkt. W. tyckes tro, att för efterlefnad af förbudet mot penningförsändning i orekommenderadt bref, skulle alla orekommenderade bref behöfva öppnas å postkontoren, eller åtminstone löpa fara att blifva öppnade, under förevändning att man velat eftersöka penningar i dem. Men detta behötver icke blifva följden af förbudet. Först och främst ifrågakomma att öppnas inga andra än de, om hvilka man bestämdt ser, märker eller uppå särskilda skäl misstänker att de innehålla penningar, för det andra skulle öppnandet icke få ske, utan i vittnes närvaro, och för det tredje skulle vissheten hos allmänheten, att dylika bref verkligen blifvit förbjudna och att de 1 dem inneslutna penningar voro för alltid förlorade, göra allt öppnande onödigt, emedan allt afsändande komme att upphöra. Ty ingen riskerar, efter ett sådant förbud, hela beloppet emot rekommendationsafgiften, om ock denna alltid förblefve vid 35 öre, W:s beräkning öfver antalet af ursprungliga postmän vid verket, och antalet af dem som i sednare år ditkommit utan routine, synes undertecknad icke hafva mycket inflytande på frågan om penningförsändning i rekommenderade bref. Ingendera af dessa kategorier förmår, utan poststyrelsens mellankomst med förbud, hindra allmänheten att skicka dylika bref och att missnka postmännen för oredlighet, när brefven förkomma. Det är denna misstanka, som kränker postjenstemännen och det är hon, som verkar förderfvande; det är hon, som måste tillintetgöras, och detta lyckas icke utan genom förbudet, om ock samtliga postkarlar vore från första ungdomen vid verket tjenstgörande, Man kan visserligen vänta att postmännen sjelfva, som alla lida af denna misstanka, nöd gas blifva strängt vaksamma på hvarandra, för att om mifligt utrota ogräset; men denna fiskd