Aftonbladet – 6 oktober 1864, sida 3

Den engelska adeln. (Colburns Magazine.) I våra dagar är personalhistorien ett mera gynnadt och utbredt studium än någonsin förr. Det är ej inskränkt till gamla verlden; till och med i Amerika har man slavit sig på detsamma. Visserligen påstår man, att detta studium är torrt och onyttigt; men det har sin uppkomst från känslor, åsigter eller fördomar, som ligga förvarade i menniskonaturen. Om det är en svaghet att sätta värde på anor och gammal börd, så är den dock gemensam för många — ja mer än en berömd man har ingalunda varit fri derifrån. Lord Byron var, såsom bekant, stoltare öfver sin stamtafla, än öfver alla sina dikter, och ?Waverleys? författare (Walter Scott) bortkastade hela sin förmöoenhet på grundläggandet af ett skottskt baroni. Detta är emellertid lysande såpbubblor, som snart brista. Lord Byrons samtida sågo Newstead ombyta egare två ånger, och familjen Scotts tillvaro som adig familj har upphört. Om man uppräknar de berömda män, som England vid olika tider har egt, så visar sig, att blott ytterst få af dem haft några manliga efterkommande. Detta gäller om Chaucer, PShakspeare, Spencer, Raleigh, Dryden, Pope, Addison, Bacon, Locke, Newton, Hampden, Blake, Marlborough, Nelson, Clarendon, Hume, Goldsmith, Burke, Pitt, Fox och många andra. De flesta af dessa namnkunniga personer efterlemnade inga barn. En sträng begränsning af adelskapet är utan tvifvel ett väsentligt vilkor för detsammas vidmakthållande. I motsatt fall kommer det att likna de kretsar, som uppstå när en sten kastas i vattnet, hvilka försvinna i samma mån de vidga sig. Detta är fallet med adelskapet, då detta är ärftligt äfven på qvinnolinien. Huru snabbt äfven de allra förnämsta familjers slägtregister utvidga sig på fruntimmerssidan och genom giftermål, bevisas fulltygande deraf, att ett ofantligt stort antal menniskor i England obestridligt ha några få droppar kungablod i sina ådror. Förhållandet är sådant med tusentals personer. Sir Bomard Burke försäkrar, att bland afkomlingarne efter Edmund af Woodstock, sjette sonen af Edmund den förste, jarl af Kent, som vid sin död blott efterlemnade en dotter, fanns en slagtare och en bomvaktare. Jakob Penny, dödgräfvare vid S:t Georgskyrkan i London, härstammar på mödernesidan från Thomas Plantagenet, hertig af Gloucester, konung Eduards fjerde son, och har derföre i dopet ifvit sin äldste son namnet Plantagenet. År 637 fanns en såpkokare i Newport, hvars fader var sonsons sonson af Margaretha Plantagenet, hertigens af Clarence dotter och enda arfvinge. Om denne högbördige såpkokare bade gift sig och fått barn hade han kunnat förse England med en skara trasiga och barbenta kungsämnen af huset Plantagenet. Hertig Bernhard af Norfolk fick en dag det infallet att vilja inbjuda till sig alla afkomlingarne af den Norfolk, som hade varit Richard den tredjes vän; men han nödgades afstå derifrån, då deras antal