Aftonbladet – 3 oktober 1864, sida 3

Under det han sof, kom den skottska grefvinnan på besök. Hon var svartklädd och sorg och fasa lästes i hennes bleka drag. Hon kom för att taga afs. ed, ty hon skulle resa för att i ett främmande land uppsöka sin olyckliga drottning. Jag?, sade hon, jag älskade aldrig dessa Stuarts: jag tror att konungen, såsom konung, har felat mycket. Men jag skulle velai gilva min högra hand föratt rädda Karl Stuarts lif. Och jag skulle vilja se detta eländiga England flyta i blod, för att utplåna sm gräsliga skuld! Men Lettice, ni är lugn — dessa rysliga saker röra er icke !? Lettice berättade nu sorgset hvad som händt doktor Ruthven. Grefvinnan gick sakta fram för att se på honom. Han sof ännu, men en stor förändring hade kommit öfver honom, Tinningarne tyektes vara insjunkna och under ögonen syntes mörka ringar, men öfver hans anlete hvilade dock en nästan barnslig frid. Lettice tyckte sig nästan åter se gossen Patrick, lekkamraten vid stranden af Cam. Hon sade också detta till grefvinnan, som ej svarade utan oafvändt blickade på den sofvande. Derpå tog hon Lettiee Ruthvens hand och såg på henne med tårfyllda ögon. Jag kommer tillbaka i morgon, min resa ok uppskjutas en dag, hviskade hon och ick. E Patrick Ruthven vaknade och såg upp, småleende mot sin hustru som stod vid hans sida. Kan du tro det, älskade hustru ?? sade han, jag har drömt om vår ungdoms dagar i det gamla, kära Cambridge. Huru länge är det sedan vi voro der?? Hon svarade att det var femtio år sedan. Så länge! Det är som om det vore blon en dag. Vi voro bra lyckliga der, Lettice, du och jag och William! Ming du hurt vj