Aftonbladet – 3 oktober 1864, sida 3

rn osammanhängande, tills han åter insomnade, just då dagen började gry. Det var en kla: vintermorgon, Ute lyste snön så hvit att Lettice tänkte på dem som stå för tronen i skinande hvita -kläder4, dem som genom mycken bedröfvelse en dag skola ingå i herrlighetens rike. Denna dag. tycktes henne nära, mycket nära nu. Hon hörde Patrick ropa hennes namn. Han hade vaknat, denna gång lugn och redig. SÄL det morgon? sade han. Jag känner mig så trött i dag. Lettice, kom hit. Hon kom och lade hans hufvud mot sitt bröst. MN Patrick såg upp och smålog. Alskade hustru, min tröst och min hjelp! sade han. sJag har varit lycklig hela mitt lif — jag är lycklig nu. Han tillslöt ögonen och hans ansigte antog ett uttryck af fullkomlig hvila. Två eller tre gånger framhviskade han sin hustrus namn, sina söners och ett annat — som han ej på många åruttalat — namnet Marie. Då, först då, fylldes den öfvergifna modrens ögon at tårar. Patrick började andas kort och tungt — dödsstunden var inne. Han sade sakta: Lettice bed! Hon knäföll bredvid honom, tog hans händer i sina och började bedja. Då hon slutat hviskade han småleende: tkom snart! Och Lettice svarade: Ja, min älskade, ja! Detta var det enda farväl som behöfdes vid en så: kort och fridfull skilsmessa. Så dog Patrick Ruthven, den sista af sin ätt. SNi skall följa mig till det främmande landet, min stackars Lettice, sade den skottska grefvinnan då hon sediöare kom, söm kon lofvat. Men Lettice svarade, att det ej