Aftonbladet – 3 oktober 1864, sida 3

borg, hvilken hittills endast i kommunala värf och i pådrifvandet af Helsingborgs jernvägsföretag fått tillfälle visa sina gålvor, men åt hvilken staden sannolikt förr eller sednare måste uppdraga ännujvigtigare värf. Bland jackorna? ser man den i yttre måtto, som det tyckes, oföränderlige Per Nilsson i Espö, ännu lika unzdomligt liflig som vid sin första riksdag; den skarpsinnige och klare Ola Jönsson i Kungshult (riktigt nog klädd i rock, men icke mindre bonde i bästa och äldsta mening för det!); samt en icke så mycket bekant riksdagsman Jöns Andersson i Fränninge. Åhörarne äro icke få. Till stor del äro de af allmogen. Dessa följa met uppmärksamhet förhandlingarne. Husarofficerare och andra adelsmän egna sig flitigt åt tinget. Åhörare som man känner deruppe i andet, äro förre pastorsadjunkten i Katrina, oumera kyrkoherden i Malmö B:t Petri, den lysande predikanten J. A. Olin samt baron Carl von Platen. Stadens borgerskap ser man ej mycket till. Tinget har förehaft åtskilliga frågor som, i trots af den goda viljan att ställa sig civilministerns lagförklaring till efterrättelse, dock icke alldeles uteslutande röra Malmöhus län, utan äfven angå hela riket. Om t. ex. Malmöhus län finge en förlagsbank för landtbruket — det skulle ju angå hela riket, emedan det vore ett föredöme som snart skulle vinna efterföljd och, mera direkt, derföre att detta län dock utgör en del — kanske till och med den vigtigaste — af det hela. Baron Jules Schwerin hade väckt motion om inrättandet af en sådan bank. Dess uppgift skulle blifva att åt jordbrukare lemna lån på mindre fasta säkerheter, än dem hypoteksföreningarne fordra. Det skull t. ex. gå an för jordbrukaren, när han ej längre kunde få lån på sin jord, att erhålla det på sina inventarier. Måhända till och med på kreaturen, hvilka sålunda skulle blifva iordets egentligaste betydelse rörliga kapitaler. Bönderna sjelfva — ehuru benägna att låna penningar — funno icke baron Schwerins förslag praktiskt, bankherrarne satte sig emot det, och då likväl en komite tillsattes för att taga förslaget om hand till nästa landsting skedde detta sannolikt i afsigt antingen att qväfva det i lindan eller att bevisa dess opraktiskhet. Till ledamöter i komitån valdes 7 personer. Komiten skulle inom sig välja ordförande. Grefve Posse fick vid detta val 3 röster och baron Schwerin 3. Men baron Schwerin är van riksdagsman: han röstade således på sig sjelf och blef ordförande. Skarpskyttesaken har börjat göra framsteg i länet (äfven i dess residensstad har den på sednaste tiden gått något framåt). Intresset hade framkallat icke mindre än 3 motioner — alla af finsdsfmön utaf bondeståndet -— om anslag till gevär åt skarpskytteföreningar. — Ola Jönsson och Per Nilsson hade, utan föregående meddelande sins emellan, begge ingifvit motion, att landstinget skulle anslå medel till inköp af 300 gevär för att utlånas åt skarpskytteföreningar inom länet. Jöns Andersson hade jemväl väckt motion i likartad syftning. Såväl vid ett förberedande möte som vid den allmänna öfverläggningen yttrade sig alla de som hade ordet med värma för skarpskyttesaken. Af de adliga ledamöterna nämna vi hr Tornrhielm, grefve Posse och baron Wrangel. Mot förslagens beskaffenhet och i afseende på metoden för medlens anskaftande förekommo dock åtskilliga betänkligheter och inkast. Professor Berlin väckte det bemedlingsförslag, att landstinget skulle bevilja 7000 rdr till inköp af gevär att utdelas till skänks åt skarpskytteföreningar, dels som premier, dels för exercis. Förslaget antogs. Baron Beck Friis hade dessförrinnan gjort en rigorös formel anmärkning. Han ansåg frågan oms skarpskytteväsendet höra till den olyckliga kategorien af för landstingen förbjuden frukt. Men ordföranden fann att som det kommer under landstingets behörighet att handlägga irågor rörande allmän ordning och säkerhet? och skarpskytteväsendet otvifvelaktigt afser att desamma betrygga, så kunde han ej Väg roposition på förslaget om bidrag dertill, Denna nya vändning väckte någon öfverraskning och allmänt bifall. Häradshöfding Gjertson hade väckt motion om inrättande af ett institut för döfstumma och blinda, afsedt för länet. Motionen vann allas sympati och en, komite, bestående af motionären sjelf samt professorerna Agardh och Naumann, tillsattes för att vidare bereda ärendet. Huru stort behofvet af ett sådant institut är kan man finna deraf, att till och med det nyss hållna Lundensiska: prestmötet hade en stund vändt sig från sina egna angelägenheter och jemväl tänkt på vanlottade medmenniskor samt tillsatt en komit för att behandla saken. De båda komiterna torde komma att arbeta gemensamt, och då den presterliga komitÅn skall uppgöra förslag till anskaffande af ett institut för hela stiftet bör väl så. beredas att äfven den andra komiten kan taga hela Skånes behof i detta hänseende i betraktande. Man kan härvid icke undgå att erinra sig, att länet redan har ett institut för döfstumma. Det är mycket litet ännu, det är nyfödt och obetydligt, men det är ett godt frö, hvaraf kan blifva mycket. Det är en fattig skolmästare på ön Hven som upprättat den frivilliga stiftelsen, och det var Fredrika. Bremer som skaffade densamma några jilgängar genom att vädja till den godhjertade allmänheten. Der undervisas 7 eller 8 olyckliga af den fattige skolmästaren, som dessutom har sin folkskola att sköta, och som gör begge delarne väl, efter hvad en kompetent domare sagt oss. Kanhända