Aftonbladet – 30 september 1864, sida 3

honom modellen till sin aängbat, som han anade skulle få största farten, om den gjordes helt smal i förhållande till längden, hvarföre den också, sedan 8 personer tecknat sig såsom redare för det nya fartyget, byggdes 80 fot lång, men endast 12 fot bred. Denna proportion mellan längd och bredd, som sedan blef ganska allmän, var då icke bruklig, kneppast påtänkt, förr än den i skeppsbyggnadsvetenskapen och i ångmaskinläran till stor del oerfarne sjökaptenen visade den vara den för ångfartyg mest fördelaktiga. Fartyget, i hvilket Owen 1826 insatte en maskin af 20 hästkrafter, kallades Ormen Långe, och fullgjorde, under vanliga förhållanden, resan mellan Stockholm och Norrköping på 18 å 20 timmar, eller från kl. 7 ena morgonen till dagningen den nästa. Fartyget var något rankt och måste suffleras, men var i flera afseenden mycket lyckadt samt intjenade åt dess egare den första kostnaden 18.000 rdr bko flera gånger om. Under 8 års tid gick det mellan Stockholm och Norrköping, men såldes, sedan det fått större och bättre medtäflare, till Linköping, mellan hvilken stad och Stockholm det fortfor att gå i ännu 10 år, tilldess det slutligen sjönk på Roxen, sedan det under dessa år haft en mängd äfventyr, hvaribland omtalas, att det engång, under Stångåns öfversvämningar, stannat på en åker, vid en grindstolpe, på hvilken suttit en kråka, som kaptenen i skymningen ansett vara qvasten på en ruskprick. En enkel maskin, sådan som Ormen Långes, sattes den tiden i gång genom trampning och stoppades genom ångans afstäng ning; och man kan lätt finna, huru långsam och svår manövern derigenom blef. En mängd historier finnas från dessa tider, hvilka åtminstone fullt beteckna förhållandena, äfven om de icke äro fullt bevisliga fakta. Sålunda berättas, att en kapten, sedan han förgäfves försökt alla kända medel att få maskinen i gång, halft förtviflad skulle hafva vändt sig till fördäckspassagerarne med ut ropet: är det någon, som kan lura maskinen i gång, skall han få ett halft.stop bränvin? ; och om en annan lika svårmanövrerlig ångbåt berättas det, att då den skulle intaga ved till den strax utenför Södertelje kanal belägna egendom Hall, vågade kaptenen icke stoppa maskinen, af fruktan att ej få den i gång igen, utan girade i stället med sakta fart så nära sjöbryggan som möjligt, hvarvid veden kastades ombord af der till färdiga personer, som genast hemtade mera, för att vid fartygets nästa sväng äfven kasta in den o. s. v., till dess behofvet blef fyldt. Kapten Hammarsten, som. var en outtröttlig befälhafvare, brukade vanligtvis sjelf arbeta med, då maskinen skulle. sättas 1 gång. Vid dessa tillfällen skrek och kommenderade han af alla krafter och blef vanligtvis så upphettad, att svetten ?dröp af honom?. Under detta tillstånd tålde han inga onödiga tilltal eller frågor, ehuru han under vanliga förhållanden visst icke var vresig eller inhuman. Det berättas, att han en gång vid början af en resa, trött och svettig, just hade fått maskinen i gång, då en af passagerarne helt obetänkt gjorde den vanliga fråga: 7När komma vi fram?? Hammarsten gaf blott ett vresigt ögonkast till svar och vände sig å stället om, men fär då genast samma råga af en frimodig och munter resande, som stod midt emot honom. Med en tyst svordom hastade han öfver till andra sidan af däcket, men kom dervid helt nära ett äldre fruntimmer, som med den mest leende och vänliga mine genast frågade: Bästa kapten, när komma Vi fram?? Nu brast tålamodet och sjelibeherrskningen. Dra åt h—e!? blef svaret, hvarvid den hederlige mannen halft förtviflad rusade in i sin lilla hytt, för att få vara i fred. . Björkfjärden i Mälaren och Bråviken i Östergötlands skärgård ansågos af den tidens passagerare som ett slags mycket farliga al, och den, som flera gånger öfverfarit desamma, synnerligen under blåsväder ansåg sig vara en särdeles sjöbefaren person och en icke obetydlig autoritet, då det gällde sjöomdöme? o. s. v. I allmänhet voro dock passagerarne fruktande och oroliga, helst då det blåste, hvilket också icke var att undra öfver, då de första ångbåtarnel ofta gingo sönder och många gånger sköttes med föga kunskap, vana och påpasslighet. Då vädret var vackert lefdes deremot friskt undan. Herrarne, som tyckte sig vara ) ute på äfventyr, ville dricka och sjunga, tyckte dessutom att sjön sög, 0. s. v., hvarföre tonen : var att lefva omåttli t, d. v. 8. då man ej var sjösjuk. Kaptenerna .bjödos af alla. ! De vora stora män? för tillfället, som imponerade genom sina förmodade djupa kunskaper såväl i farvattnets och sjömanskapets I: som maskineriets mysterier, hvilket allt dej resande herrarne kände föga eller intet. Många ångbåtsbefälhafvare, som från början varit nyktra karlar, hade icke det då för tiden verkligen stora modet att säga nej, hvarföre de också ofta till slut dukade under för Bacchi frestelser. Det berättas, attl en kapten, som fann att strömmen vid Upsala-stöket var för stark för ångbåten att komma fram emot, med något sväfvande röst utropade: ?Ja, mitt herrskap, det syns att vi äro öfverlastade!? hvartill en hop studenter under hurrarop svarade: ?Ja, det syns, det syns!? Allt detta är lyckligtvis numera icke så. Både passagerare och kaptener hafva höjt sig ur detta, om det tillå-! tes säga rent ut, primitiva och råa tillstånd, : och ett svenskt pasagerareångfartyg utmärker six numera såväl genom lugn, tillförsigt ! och ett måttligt och städadt uppförande hos . passagerarne, som genom allvar, humanitet . och påpasslighet hos befälhafvaren. Vår handelsångflotta har derjemte en kår maskinister, som i duglighet och bildning kan jemföras med hvad de flesta andra länder i den vägen framte, samt öfverträffar många. Hapten Hammarsten var dock en man, som, fastän han emellanåt kunde förifra sig, dock alltid skötte sig med både påpasslighet , och kunskap, och som det aldrig kunde hända, att han tiltade för djupt I glaset.? Attl Ormen Långe äfven under hans befäl hede många äfventyr, läg i sakens natur, och var i intet fall dess skicklige kaptens fel. Några ; af dem torde böra omnämnas, emedan del; AT FF oo Fr Pr ber ån ar