Aftonbladet – 30 september 1864, sida 2

Den bittra sanningen var dock ännu osagd. Marie tycktes beherrskas ömsom af ledsnad och ömsom af en viss pligtkänsla, men den förra känslan var nära att få öfverhanden, då sir Johns tunga steg och hans i en psalmton öfvergående skarpa hvissling hördes utanför. Lady Vandyck steg upp. Marie, min älskling, låt oss ännu få ett par ögonblicks ro; jag har något att säga digt, utbrast den stackars modren. Säg det då fort; sir John kunde komma.t Ptu enda ord är tillräckligt; dessa oroliga tider hafva medfört bekymmer för oss, din far och mig, Vår pension utbetalas icke mera. Det gör mig ondt, min mor, men jag kan ej hjelpa det. Sedan sir Antons död har jag nästan aldrig besökt hofvet, som också snart nog upphör att vara något hof. Och om ni vill lyda mitt råd, så tala så litet som möjligt om konung Karl och låt pensionen vara der den är. Du vet icke allt, Marie, sade Lettice och till och med denna likgiltiga dotter förskräcktes för det uttryck af sorg och bekymmer som spred sig öfver modrens drag. Du vet ej, fortfor hon, att då man fråntager oss denna pension, måste din far och jag sluta med att svälta ihjäl. tSvälta, min mor? Det är ett obehagligt ord; jag ber er, begagna det ej. Det är onning. Öfvertygelsen derom tycktes i någon mån tränga sig på Marie. Hon steg upp och gick fram till modren. Detta är ej ert allvar; detär omöjligt, att ni och min far äro så i behof. Ni vet, att jag ej skulle tillåta något sådant.4 Orden voro väl mesade, ehuru tonen var stolt, men Lettice fästade sig blott vid det ljufva, ej vid det bittra. Hon tryckte dottrens hund och grät. 4Jag visste, att hon ej skulle öfvergifva oss — min enda dotter, min älskling! Jag sade det också, då din far förbjöd mig att gå hit.? 4Gjorde han det? Nå ja, ban var alltid eå besynnerlig och brydde sig nösten aldrig