Aftonbladet – 27 september 1864, sida 2

den susa liksom om de ville berätta sagor om de gamla palatser de beskugga. Men den boning hvarom vi nu tala var icke så ståtlig som dessa. Egaren hade valt den mera för dess vackra läge än af någo: annat skäl, Han lefde högst indraget och då han inträdde i sitt hus möttes han ej af en mängd tjenare utan blott af en liten, mild och behaglig, ehuru till åren kommen, qvinna; det var hans hustru. — Tjugu år ha förgått sedan den dag då Lettiece Ruthven med sin mare lemnade Towern, men likväl äro hennes steg lätta som förr och i hennes ögon strålar kärlekens eld som fordom, ty dess låga tändes på ett altare der den ej tillåtes slockna. ?Du kommer sent i afton, Patrick?, sade hon då hennes man inträdde. ?Ja, jag har ströfvat omkring på Chiswicks-ängarne för att uppsöka några örter åt den stackars gossen der nere, som har frossan. Jag höll just på att plocka dem, då ett par ?rundhufvuden gingo förbi, de skreko åt mig och kallade mig en gammal trollkarl. Ack! Lettice, ser jag då så besynnerlig, så eländig ut? frågade den gamle mannen i klagande, ödmjuk ton. Han såg verkligen ?besynnerlig? vt med sitt långa hvita hår och skägg och sin svarta sarskappa hvilken han bar för att utvisa sitt yrke såsom läkare. I hans stämma låg alltid samma mildhet, som visade huru litet han var i stånd att iakttaga sin egen värdighet, eller strida sina egna strider med verlden. Väl för honom att intetdera behöfdes, ty i tjugu års tid hade hans lif förflutit likt en stilla flod, medan han mer och mer fördjupat sig i sina älsklingstudier och lemnat allt annat åt sin trogna hjelparinna. Hon brukade sällan oroa honom med sine hushållsbekymmer, men denna afton