Aftonbladet – 26 september 1864, sida 2

I Posttidningen för i lördags läses under rubriken Tidningsöfversigt icke mindre än .vå särskilda artikla rrörande samma ämne, nemligen om grefve Manderströms depesch af den 5 Oktober 1863 n:r 100. Det är märkvärdigt att när man på detta håll vill låta påskina, att saken är så klar och att det ligger i öppen dag att svenska kabinetlet i denna sak står med palmer i hänlerna?, man likväl finner det nödigt att komma med nya, långa, mer eller mindre krångliga deduktioner, för alt söka göra påtagligt, att danska regeringen icke haft någon grundad anledning att vänta understöd från Sverges Norges sida. Man synes emellertid nu, oaktadt vi med flit icke velat vidlyftigt orda om alla svagheterna och motsägelserna i de föregående framställningarne, utan hufvudsakligen inskränkt oss till att uttala vår beundran öfver den snillrika af N. Dagligt Allehanda uppställda distinktionen mellan ett anfall från Tyskland och ett från Preussen och Österrike, ha ansett det nödigt att den polemiska pennan fattades icke blott af en författare, hvars fram: ställning myckat påminner om en viss excellent notskrifvare, utan äfven af en annan, som plägar vid extraordinära tillfällen oripa sig an med försvar för ministåren, någon gäng äfven till anfall, såsom vid det mindre lyckade försöket mot Bakunin sistlidne vår. Vi böra nämna, att utom det att båda författarne i det hela upprepa hvad som förut är yttradt i den af oss redan aftryckta förklaringen uti Posttidningen för i tisdags, har den förstnämnde framkommit med den nyheten, att det bekanta i depeschen n:o 100 gifna löftet endast gafs under den förutsättningen, att Danmark skulle erhålla understöd at ?mera än en makt?. Den andre författaren klagar hufvudsakligen deröfver att man i Danmark lösryckt et stycke i depeschen, som innehåller det omtalade löftet, ur sitt sammanhang, naturligtvis förgätande, att det är svenska kabinettet som verkställt detta lösryckande, då det befallt, att just detta stycke och endast detta stycke skulle i afskrift meddelas den danske konseljpresidenten; för öfrigt medgifver han att Sverge i viss mån kunnat ega en förpligtelse att skydda Danmark för töljderna af Marskungörelsen, men förmenar naturligtvis tillika, att hvarje skymt af en sådan förbindelse försvann, så snart Danmark för samma sak hotades af alldeles samma fara, men under en något modifierad förevändning. Ingenting skulle vara lättare än att kritiskt sammanställa de nu sednast gjorda halfofficella och officiösa uttalanden med andra förut gjorda i samma ämne, och ådazalägga de oförklarliga motsägelser, som deri finnas. Men hela saken är af föga glädjande och uppbygglig beskaffenhet och företer ingenting at intresse för ögonblickets situation. Vi ämna derföre icke viRN ST TES VEN STR LES