Aftonbladet – 26 september 1864, sida 2

såsom politiska orostiftare, såsom upprorsmän, såsom enkla och dubbla menedare? År dei meningen att en dansk konung skulle visa sig innerlich bereit? att handhafva och fenomföra de preussiska åtgärder, som äro eller blifva vidtagna för att utplåna alla spår af hvad som under Fredrik VII dels påbörjades dels utfördes i danska nationalitetens intresse i Slesvig, för att upprepa alla scenerna från Posen till förtyskning af den trogna danska befolkningen? Är det meningen att danska konungen skulle stå med ena foten såsom handhafvare af Danmarks fria och folkliga författning och med den andra vara hänvisad till en papperskonstitution, tillklippt efter preussisk modell? Men är det icke en tanke, som jagar blodet uppåt kinden hos danska män och qvinnor? Kan det tänkas något mera utsökt hån, någon djupare förödmjukelse för både konung och folk, och något mera för störande för den kungliga makten, något bättre uträknadt att väcka och underhålla misstrons gift hos folket emot konungen och hans regering? Jag har här velat inskränka mig till några punkter, hvarom det förekommer mig att det redan nu kunde och borde råda enighet i Danmark. Det förekommer åminstone mig att de, som anse det obetingadt största onda, som kan drabba ett folk, vara krig och derför mena att man hellre skulle från början hafva gifvit efter för Tysklands fordran på ett Schleswig-Holstein än gripa till vapen mot öfvermakten — de, som kunna försona sig med Slesvigs afträdande liksom med en annan förlust, och tro att man framgent kan lefva om icke ett hederligt dock lugnt och välbehagligt lif i Danmark — de, som icke förstå tanken och talet om att stärkandet af det nationella och författningsenliga fria lifvet är den enda väg, som är danska folket anvisad till frälsning, — att äfven dessa måste både önska och hoppas stå ensamma med sin åsigt om fäderneslandet och dess framtid, utan anslutning och stöd hos folket. Längre vill jag nu icke gå. Om en annan punkt är det naturligt att sinnena äro mera delade; det är naturligt att många ännu beherrskas af ögonblickets makt, ännu lida under intrycket af den bittra missräkningen, utan att förstå skilja tillbörhgt mellan regeringspolitik och folkstämning. Men för mig är det otvifvelaktigt att i Danmark snart skall bli enighet derom — hvartill eftertanke öfver forntid och framtid mer och mer skall leda — att, om Danmark skall hafva en framtid såsom sjelfständig stat, dansk nationalitet såsom andelig makt, då måste Danmark icke stå isoleradt, utan såsom en lem uti ett skandinaviskt helt.?