Aftonbladet – 23 september 1864, sida 3

det för eder: denna menniska behöfde, för att förbättra sig och frigöra sig från det förskräckliga ansvar som tynger på hans själ, allt det lif som återstår henne. Igen henne en afmätt tid! Med hvilken rätt? Huru vågen I taga på ert ansvar denna fruktansvärda afkortning på ångerns gudomliga fenomener? Gören I eder redo för detta ansvar, som dömes af eder och som återfaller på eder? I döden icke blott en menniska, I döden ett samvete. Med hvilken rätt konstitueren I Gud till domare före hans tid? Hvilken befogenhet egen I att ingripa i hans ordning? Ar då hans domstol en lägre instans af er dom-: stol? Ett af två: antingen tron I eller tron I icke. Om I tron, huru vågen I då kasta . en odödlig själ in i evigheten? Om I icke: tron, huru vågen I kasta en varelse i förintelsen? ?En viss kriminalist har gjort denna distinktion: Man gör orätt i att säga afrättning, man bör säga upprättelse; samhället dödar icke, det afsöndrar?. Vi lekmän äro icke nog klyftiga att begripa dylika finesser. : ?Dödsstraffet har två slags anhängare: de. som förklara det och de som tillämpa det; li med andra ord, de som åtaga sig teorien och de som åtaga sig praktiken. Men teorien och tiken äro icke ense. Vill man behålla dödsstraffet såsom varnagel? Ja, svarar teorien; nej, svarar praktiken. Och hon döljer schavotten så mycket hon förmår; hon uppför den midt i natten och afrättar tidigt på morgonen; i några länder, i Amerika och Preussen, ske afrättningarne inom stängda dörrar. Ar dödsstraffet rättvisa? Ja, svarar teorien; mannen var brottslig, han är straffad. Nej, svarar praktiken; mannen är straffad, det är godt och väl. Men hustrun? Hon är enka. Och barnen? De äro faderlösa. Döden har lemnat detta efter sig. Enka och faderlösa, d. Vv. 8. straffade, och dock oskyldiga. Hvar är nu er rättvisa? Men om dödsstraffet icke är rättvist, är det då åtminstone nyttigt? Ja, svarar teorien; brottslingens lik skall lemna oss i ro. Nej, svarar praktiken, . ty detta lik testamenterar er en familj; en familj utan skydd och utan bröd; en enka, som prostituerar sig för attlefva; faderlösa, som stjäla för att äta. Dumolard?), tjuf vid 5 års ålder, var son af en redan då halshuggen far. Jag fick lida mycken smälek för några måna: der sedan, derföre att jag dristade åberopa detta såsom en mildrande omständighet. Viljen I ha ännu en illustration? Läsen följande. Det är en dialog i assisdomstolen mellan en anklagad, Rosalie Doise, och en president: Presidenten: Men du har ju bekänt att du mördat din far? 2 Den anklagade: Ah, ja visst; eftersom de tvingat mig att säga så; eljest skulle de låtit mig försmäkta i fängelset. Ack, om jag bara inte hade varit i grossess Men jag ville rädda mitt barn .. och så ville jag att man skulle frigifra min man .. derföre tog jag alltsammans på mig. Presidenten : Men då du var säker på din mans oskuld, så hade du ju blott behöft vänta och öfverlemna saken åt rättvisan... Den anklagade: Ah ja rättvisan .. det förstås. Men sc jag ville att han skulle komma ut, så att min lilla gosse hade ett stöd. Allmänna åklagaren: Ingenting antyder, att man sökt tvinga dig till bekännelse. Du sattes ju icke i mörkt fängelse? Den anklågade: Jag vet inte, men det ställe, fer man satte mig, var ett hål utan luft och us. ) Presidenten: Men du fick gå ut? Den anklagade: Två gånger. Allmänna åklagaren: Du menar två gånger om dagen? ! Den anklagade Qifligt): Två gånger på sju veckor. Presidenten : Då begärde du icke att få gå ut. Den anklagade : Hur kan man säga något sådant! .. Hvar enda dag tiggde jag och bad att få gå ut, och man svarade: bekänn, så får du gå ut. Slutligen, då jag kände mitt barn röra sig, sade jag allt hvad man ville, och då lät man mig gå ut. Se der således en qvinna, som, för att icke döda sitt barn, nödgades påtaga sig alt ha dödat sin far. Hon bekände det. Brottslingens bekännelse, rättvisans triumf! Vänta litet, den anklagade var oskyldig. Rosalie Doise dömdes såsom fadermörderska. Ett år efter domens fällande grepos de verkliga brottslingarne; de voro två män, Werhomme och Wanhalwyn, hvilka bekände att de hade mördat Martin Doise och att dennes dotter icke hade ringaste vetskap om brottet. Alltså: alla frågor, alla utan undantag, äro indragna i frågan om dödsstraffet: den sociala frågan, den moraliska, den filosofiska, den religiösa. Ännu en gång, I som försvaren döden, hafven i noga betänkt er? Hafven I betänkt detta ett menniskolifs förtidiga nedstörtande i det ändlösa?... En afrättning! Det är samhällets hand som håller en menniska öfver det bottenlösa djupet, öppnar sig och släpper. Menniskan störtar ned deri. Tänpkaren, för hvilken vissa det okändas fenomener äro förnim-Å bara, märker en bäfvan som genomgår det hemlighetsfulla djupet. O, menniskor, hvad hafven I gjort? hvart går denna själ; hvad veten I? Helt nära Paris ligger en hemsk ort, Clamart. Det är de fördömda grafvarnes ort; det är de lifdömdes mötesplats. Och li, det menskliga samhället sofver lugnt bred-lt vid den! Det finnes på jorden kyrko: gårdar gjorda af Gud, fridens hem. Men kan man utan fasa tänka på detta: en kyrkogård gjord af menniskor? ?Nej, tröttnom icke att ropa: inga schavotter! Ned med döden !? Så skref författaren af Les Miserables till det ädla schweizerfolket, och hans ord buro frukt. Den 7 December sammanträdde folkförsamlingen i Gendve och förkastade med 459 rösters majoritet dödsstraffets bibehållande. Ära åt den biltoge siaren, som har kommit schavotten att knaka i sina fogningar och som i sin landsflykt utöfvar ett större. och framförallt ett lyckligare inflytande på mensklighetens öden, än de stormäktige egoister, som beröfvat hans fädernesland dess ädlaste prydnad: Måtte alla jordens folk snart instämma i hans ädl: fältrop: ?Ned med döden!? Håkan Röde. — ME hd. Dh och It ch Mm Hd FR tr Br ON km CA UD mm 0 OA FU mA FN VR OR HV Hö 4 c M 5 HM HN DD PN CA rm 4 DO 0 —— ve otro vEgrsA