Aftonbladet – 23 september 1864, sida 3

tet fåtal privilegierade, märkta dertill i moderlifvet af Guds finger. Victor Hugo är en man, utrustad af försynen med de rikaste gåfvor, ett mäktigt snille, en intelligem som förmår omfatta och genomtränga e högsta frågor, ett bjerta som blöder vid anblicken af det menskliga eländet?, ett ord som aldrig höjts utom till försvar för en helig sak; men detta snille, denna intelligens, detta hjerta, detta ord, de tillhöra ju en skald; hvarför skulle hanlägga sig omord med statsbestyren? Det är sannt, Solon och Moses voro också skalder, hvilket icke hindrade dem att tillika vara de största lagstiftare, som någonsin lagbundit den menskliga friheten inom en konstitutions gränser. Men ändock... Lefve lifvet! Bort med dödsstraffet! Tröttnom icke alt vältra Sisyphus-stenen uppför höjden! När skall den upphöra att rulla ned igen öfver det menskliga samhället, denna hatets, tyranniets, okunnighetens och orättvisans tunga sten? När skall mun lära sig begripa, att en brottsling är en okunnig? När skall man börja att i mensklighetens lagrok låta ordet straff undanträngas af ordet undervisning? bäkerligen åtminstone icke så länge ibland sjelfva Herrans tjenare finnas män, söm så uppfatia sitt höga kall, att de icke sky alt i strafflagen söka en bundsförvandt emot dem som nitälska för och med egna medel vilja befrämja folkundervisningen. Öga för öga, tand för tand, ondt för ondt — se der mensklighetens hela lagbok i kort sammandrag. Huru länge skall blodshämnden lyckas bedraga menniskorna under rättvisans mask? Se honom 1 all rakt i ögat, och du upptäcka hvars andas barn han är, lika lätt som du igenkännner trolösheten, när hon kallar sig stateklokhet, eller brodermordet, när det tar på sig epåletter och kallar sig krig. När skall lagen foga sig under rättens lydno? När skall den menskliga rättvisan taga den gudomliga rättvisan till förebild, 1 stället för att tillskapa denna efter silt eget beläte, med den ohyggliga apparaten afstupstock och helvete? När skola de, som läsa bibeln, lära sig begripa Kains skonade lif eller berättelsen om Kristus och äktenskapsbryterskan? När skall man lyssna till den mäktiga stämma, som ur det okändas dunkla djup ropar till oss: döda icke! Slafrepubliker, soldatmonarkier, bödelssamhällen : allestädes våldet, ingenstädes rätten. O, I verldens bedröfliga herrar — svaga som maskar, svällande som boasormar! För ett par år sedan — i November 1862 — skulle republiken Gåenöve revidera sin lokal-konstitution. Hufvudfrågan, som skulle afgöras af den konstituerande församlingen, var dödsstraffets bibehållande eller afskaffande. Församlingen beslöt dess bibehållande med 43 röster mot 5. Men för att e-hålla gällande kraft skulle beslutet sanktioneras af folkförsamlingen. Victor Hugo begagnade mellantiden för att, i sin egenskap af civilisationens apostel, skrifva en äkta Paulinsk epistel till folketi Geneve. I fyra och trettio år?, skref han bland annat, har jag med en menniskas svaga krafter kämpat emot detta kolossala vidunder, dödsstraffet, sammansatt af en tillräcklig dosis rättvisa för att tillfredsställa massan och af nog orättvisa för att förfära tänkaren. Andra hafva arbetat mera och bättre in jag, och dödsstraffet har vikit en tumspredd tillbaka — se der allt. Men vi få icke förtrötlas. Det adertonde seklets skriftställare utrotade tortyrn; det nittonde sexlets skriftställare skola, jag tror det fullt och fast, utrota dödsstraffet. Kilen är indrifven i blocket; fattom sanningens hammare, låtom oss slå väldiga slag utan uppehör, och blocket skall till slut splittras. ?Det går långsamt, jag vet det. Men vi å icke misströsta. Våra ansträngningar ha oftast misslyckats, men de ha lyckats unlerstundom: Jag nämner detta, emedan det bevisar nödvändigheten af att vara ihärdig. Tyvärr, stupstocken är ock ihärdig. Låtom ss göra ett tänkare-uppror för brottmålsagarnes förmildring. Minsken straffen, öken undervisningen I? Den ädle skriftställaren omtalar derefter itskilliga ohyggligheter i bestraffningsväg, till hvilka han varit vittne. Jag vill arföra ett såsom prof. Det var? — berättar han — ?vid middagstiden en sommardag i Paris år 1818 eller 1819, då jag passerade öfver torget framför Palais de Justice. En stor folkmassa var samlad omkring en påle. Jag närmade mig. Vid denna påle var fästad, med jern om halsen och ett skrifvet plakat på hufvudet, en mensklig varelse, en un qvinna. Ett fyrfat, fullt med glödande kol, stod vid hennes fötter; ett glödgadt jern med trähandtag var nedstucket deri; massan såg belåten ut. Qvinnan hade gjort sig skyldig till hustjufnad. Plötsligt, just som klockan slog 12, steg en karl bakom qvinnan, och osedd af henne, upp på schavotten; jag märkte, att qvinnans ylletröja var tillsnörd på ryggen; karlen upplöste hastigt snörena, vek undan tröjan, blottade qvinnans rygg ända till midjan, fattade jernet i fyrfatet och dref in det djupti den nakna skuldran. Jernet och bödelns hand försvunno i en hvit rök. I mitt öra ljuder ännu, efter mer än 40 års förlopp, och i min själ skall alltid ljuda delingventens förfärliga skrik. I mina ögon var hon icke en tjuf, utan en martyr. Jag gick derifrån med fast beslut — jag var 16 år — att egna hela mitt lif åt bekämpandet af lagens missgerningar. Bland dessa missgerningar är dödsstraffet den värsta. Och hvad har man icke sett i den vägen äfven i vårt århundrade! Den 20 April 1849 blef en 17-årig tjensteflicka, Sara Thomas, afrättad i Bristol, derföre att hon i hastigt mod hade med ett vedträ dödat sin matmoder, som slog henne. Den lifdömda ville icke dö. Det behöfdes sju man för att släpa henne till galgen. När repet var lagdt kring hennes hals, frågade henne bödeln, om det var något som hon; ville låta helsa till sin far. Den olyckliga upphörde med sitt skrikande för att svara: PJ ja, säg honom att jag älskar honoml! Hvem erinrar sig icke härvid den i vissa delar likartade ohygglighet, som för ett par vankar cadan föräfradaa i närhatan af Sver