Aftonbladet – 22 september 1864, sida 2

Nästa gång barnen gingo för att helsa på sin gamle vän, gömde hon sig i en vrå, hvarifrån hon kunde se honom der han brukade vandra på muren. Snart visade sig också en man, som gick framåt med tunga, släpande steg. Skulle Patricks ungdom verkligen kunnat blifva så krossad? Han kom och böjde sig öfver bröstvärnet vid slutet af den trånga rymd man upplåtit för hans dagliga promenad. På detta afstånd kunde hon ej tydligt urskilja anletsdragen; men någonting, kanske det långa, lockiga håret, på minde henne om Patrick. Ett sakta glädjerop undslapp henne; men hon drog sig genast tillbaka och grät biltert. Hans namn — om hon blott kunde få veta hans namn! Men detta hölls mycket hemligt. Barnen sade att han hade intet namn, han hade varit så länge i Towern. Grace tillade att hon en gång frågat hvad han hette och att han svarat fatt han nästan glömt det. Ack! Det var synd om honom ! En dag fästade Lettice i Graces klädning en liten brosch, som hon sjelf som barn burit, som en gång gått sönder och blifvit lagad af gossen Patrick; det syntes ännu hvar detta blifvit gjordt. Öm denne man verk ligen var Patrick, torde hans blick falla derpå och återföra hans tankar till hans ungdoms dagar. Fången hade sett spännet och vidrört det, sade Grace; han tyckte att det var vackert och att han för längesedan sett ett dylikt, han visste icke hvar; och derpå återföll han i sin dystra sinnesstämning och ville icke tala något mera. Lettices glada förhoppning sjönk, men hon kunde dock ej glömma den, utan betraktade fången alltid med samma obestämda intresse, samma tärfyllda ögon, ty om det