Aftonbladet – 22 september 1864, sida 2

detta inflytande för rättvisans seger, så växer landets makt, men den förminskas deremot så snart inflytandet endast blir ett redskap åt svagheten och egoismen. Hvad den ena eller den andra i våra dagar gäller, derom kan Danmark bäst ge upplysning.? I den demokratiska Siecle läses följande artikel: ?De danska tidningarne fortfara att meddela handlingarne rörande det anfall, hvarför Danmark varit utsatt. Ju längre framåt man kommer i detta offentliggörande, desto mer får man den öfvertygelsen, att den skall förgås, som lånar ett alltför villigt öra åt diplomatiens löften. Man måste ännu mer vara på sin vakt mot vissa kansliers honungssöta ord än mot armåerna. Dessa sistnämde komma med svajande fanor på stråkvägarne. Diplomatien har tusen smygvägar. Vi ha för våra läsare framlagt första delen af de offentliggjorda handlingarne. De ha deri sett, att det preussiska kansliet betedde sig som Danmarks bästa vän. Det tycktes ej vilja ha några konflikter. Det skänkte goda råd; det gjorde åtskilnader; förbundsexekutionen, om någon sådan blefve af, skulle blott gälla Holstein, men aldrig gå öfver Eidern; förbundets makt sträckte sig icke öfver denna flod. Andra delen af de offentliggjorda handlingarne bekräftar denna Preussens ställning och Danmarks beredvillighet att lyssna till dess råd. Kabinettet i Köpenhamn borde så injeket mer tro på hr von Bismarcks vänliga ord, som denne upprepade dem för de öfriga kanslierna. Han sade t. ex. till engelska ministern i Berlin, att om frågan om Holstein blefve reglerad, skulle någon fara ej längre finnas qvar, samt att hvad det öfriga angick, ville säkerligen ingen föra krig derför. Men vid konung Fredriks oförmodade död förändrades allt. Hertigen af Augustenborg framställer anspråk på hertigdömena. Preussen inser hvilken stor fördel det kan I draga af konflikten. Ja, ännu mer, allt är på förhand beredt. Statskuppen mot representantkammaren har försiggått; konunen har gjort sig till ensam herre. Arsenaerna äro fulla. Det återstår blott att marI schera, och man marscherar, under det att Danmark fruktlöst anropar dem om hjelp, hvilka understödt dess diplomatiska motI stånd, som lofvat det, att man ej skulle draga svärdet eller till och med befunnit sig i underhandlingar med det om effektivt I bistånd. Här presentera sig underhandlingarne med Sverge. Enligt tredje delen af de offentIliggjorda handlingarne, hade Sverge gått långt och Danmark räknade mycket på på detta land. Det visste, att i kraft af det fördrag, som föregick Bomarsunds eröfring och Åländska öarnes utrymning af Ryssland, är Sverge Englands och Frankrikes intima skyddsling, samt att om det invecklade sig i en konflikt, kunde icke dessa makter lemna det i sticket. A en annan sida önskade alla befolkningarne, så väl de danska som de svenska, ifrigt en skandinavisk union. Vare sig nu att det var för att gifva vika för befolkningarnes önskan eller derföre att I England och Frankrike då tycktes betrakta 1852 års fördrag såsom ett fördrag för den I europeiska jemvigten, så är det dock visst, att Sverge lofvade Danmark sin allians och Jsitt bistånd. Ett förslag till fördrag var l uppsatt. Sverge borde uppställa en armö af 20,000 man, hvars luckor det skulle fylla, lifall sådana uppstodo, men hvilken danska skattkammaren skulle underhälla. De offentliggjorda depescherna härom äro lika kuriösa som lärorika. Danmark tog alliansfördragets undertecknande allvarsamt och frågade oaflåtligt i Stockholm, om det I kunde lita derpå. ?Låtom oss fortfara att underhandla?, svarade det svenska kansliet hufvudsakligen; ?dessa underhandlingar äro nyttiga för er; det är ej nödigt att någon blir lok på sakernas verkliga ställning; må man tro oss förenade, detär nog; makterna skola mycket säkert intervenera, för jatt göra slut på konflikten.? Och i sjelfva verket tyckes det, enligt Triksrådsbetänkandet, att ryktet om det svenskt-danska fördraget väckte ett ofaniligt uppseende i Europa. Alla diplomatierna ryckte i fält. Den skandinaviska unionen var en väldig sak, som alla ej kunde beItrakta med samma blickar. Hvad skalle t. ex. Frankrike och England göra, de, som garanterat Sverges integritet? Ansågo de lsig förbundna att följa det? Hvad skulle Ryssland säga, Ryssland, som icke till något pris vill tillstädja en skandinavisk union? Tydligen skulle alla, för att förhindra det Jallmänna krig, som kunde uppstå ur denna union, af olika skäl hasta att bilägga den dansk-tyska konflikten. Tyvärr ryggade Sverge, som så väl insett hvilken effekt det kunde göra, tillbaka just för denna effekt. Det gaf de särskilda hofven förklaringar, som lugnade dem. Om det hade framhärdat, skulle den allmänna I brand, hvarmed det hotade Europa, säkerlligen ha stäfjat de mest krigiska uppsåt. Preussen och Österrike skulle -ha betänkt sig två gånger, innan de gingo öfver Eidern, och England skulle säkerligen ha intervenerat. Men, såsom vi nyss sade, ryggade Sverge tillbaka för den verkan, som underrättelsen om den skandinaviska alliansen åstadkom, Det stannade vid underhandlingarne och för