Aftonbladet – 21 september 1864, sida 3

dogmatiska öfvertygelser angående Kristi per son och väsen noga utvecklade, bevisade. utförda; den de icke smaka, han må veder lägga dem; den, som blott fördömer elle med några ytliga talesätt förnämt affärdai dem, den har jag intet med att göra, der har blott visat mig sin oduglighet att sätt något hållbarare i stället för de af mig före dragna lärosatserna. Men ett skall och må ste hvarje någorlunda sjelfsiändig bibelfor skare erkänna, att det Kkaleedoniska kyrko. mötets (451) satser samt medeltidens och den gammalprotestantiska skolteologiens dog mer icke äro uppställda af Kristus och ick uttrycka den kristnes enfaldigt-fromma tros medvetande. De äro konstlade utarbetningar af en redan genom djupt partigräl för giftad stridsteologi; och den Kristusbild. som måste framgå ur det kalcedoniska kyr komötets bestämmelser, har funnit sitt mot svarande uttryck i romerska dogmen om messan. Med denna dogm hade följdriktig! protestantismen äfven bort afdanka dess teoretiska grundval, den kalcedoniska Kristusläran i dess traditionella teologiska form. Ju mindre den reformatoriska protestantismen kunde dertill besluta sig, hvilket ock uader dåvarande omständigheter måste anses som ett äfventyrligt vägspel — jag upprepar detta uttryck, trots de underhaltiga inkast, hvartill det gett anledning — så mycket mer måste den från samvetets ståndpunkt framskridande protestantismen ta igen det försummade. Man invänder häremot, att den grundläggande läran om Kristi ouddom? dermed måste afskedas. Men är då den af menniskor uppställda dogmen angående Kristi guddom detsamma som fakum? Förnekar då den saken, för hvilken det menskliga begreppet om densamma synes inadequat och sig sjelf motsägande? Allt beror på att ur sjelfva de evangeliska urkunderna hemta de riktiga föreställningarne om de evangeliska fakta. Dessa lära nu visserligen ingenstädes att Jesus varit ullsmäktig, allvetande och allestädesnärvarande samt i metafysiskt hänseende betecknat sig som af lika väsen, lika makt och majestät som Gud fadren. Så många flera Jesu egna utsagor finnas i dessa urkunder, hvilka han i ödmjuka, barnafromma ord örklarar sig underordnad fadren och icke kommen att letva efter sin vilja, utan att strängt följa den himmelske fadrens. Den vangeliska historien, d. ä. de bibliska kälornas auloritet, tvingar oss derför att anworlunda förstå Kristi guddom än den teoogiskt osjelfständiga äldre kyrkliga dogmaiken. Den är — exegetiskt och historiskt iktig förstådd ett sedligt och ej ett meafysiskt begrepp; dess väsen består ej i (risti väsens metafysiska likhet med faIren, utan i Kristi viljas fullkomligt synda öfverensstämmelse med den himmelske adrens vilja, i hans personliga helighet och genhet, hans sedliga herrlighet, hvilken — vad ej mer kan historiskt beskrifvas — visserligen häntyder på hans eviga underara lifsoch väsens sammanhang med gudomen, på en i oändlighetens djup tillbakaående personoch ande-gemenskap med en himmelske fadren. I min rent historiskt ållna ?Jesu karakters-bild? har jag omöjgt kunna beskrifva denna oändliga gudomgt hemlighetsfulla faktor i Jesu väsen ch lif.