Aftonbladet – 21 september 1864, sida 3

) Itids menniskor äro i signatur, att dogmtron är stadd i upplösning, men folkens sedliga bildning deremo! i framskridande, att i församlingarne visar sig mindre korrekt lära, men mer kristligt lif. Som protestanter ha vi ej blott rätt, utan än mycket mer pligt, att alltid på nytt efter den heliga skrift pröfva den öfverlemnade dogmen, hvilken som sådan är menI Iniskoverk och menniskosats, samt att, genom omedelbart inträngande i skriften, rena vår troslära från villfarelser och tvetydigheter. Denna pligt är för närvarande mer än någonsin lagd på alla deras samvete, hvilkas lefnadskallelse är den kristliga sanningens foskning. Just den riktning, som visar sig obenägen den positiva kristendomen, står i det hela på höjden af den vetenskapliga rörelsen och utvecklingen, samt är genom anda, skarpsinne, omdömets oberoende och tidsbehoivens förstående oändligt öfverlägsen dem, som fasibärga vid den I dogmatiska traditionen. Under det vär Irestaurationsteologis nattsltåndna matta apologetiska produkter icke tränga öfver de specifikt rättrognas allraträngsta läsarkrets samt i vidsträcktare kretsar, om de någon gång tagas i betraktande i dem, på sin höjd väcka ett medömkans löje, griper den stora massan af den läsande publiken med förkärlek, och till och med med lidelsefullt begär, efter sådana bearbetningar af de reiglösa frågorna och problemen, som motsvara vår tids bildningsståndpunkt och verldsåskådning. Blott så låter sig förklara det oerhörda uppseende, som framkallats af Renans Jesu lefnad, och den exempellösa yttre framgång, hvaraf denna bok kan berömma si Icxe emedan vår eligiösa, har denna bok gjort så stor lycka; ty den religiösa likgiltigheten, den ibåliga och tomma otron bekymrar sig alls ej om religionen. Nej, emedan vär tids menniskor inom sig bära ett behof att bos sig upptaga den kristliga sanningen på ett dem tillgängligt och begripligt uttrycksoch åskådningssätt, derför vända de sig bort från den törgångna tidens onjutbara blilna dogmatiska formler, som ulttjenat sin tid; derför gripa de efter framställningar, som i sig bära en lervande samtids kött och blod samt trots stora dem vidlådande brister dock ha företrädet af en omedelbar, frisk och individuel uppriktighet. En hel mängd framställningar af Jesu lefnadsbild förefinnas, hvilka lägga tyngdpunkten uteslutande på den gudomliga sidan, och derigenom göra intrång på den menskliga; skulle det då verkligen icke vara något behof, skule det till och med förråda brist på godt kristligt sinnelag, om tyngdpunkten en gång lägges på den menskliga sidan, om ock denna vederfares hennes rätt? Skola vi absolut öfverlemna åt dem, som ej bära något varmt hjerta för Jesus och hans evangelium, att framlägga hans personlif sannt historiskt, menskligt-lefvande och dermed göra den sorgkga bekännelse, att vär Kristus blott tronar ofvan molnen och, som Luther säger, sitter på en gyllene stol?, men icke får plats i det verldshistoriska lifvets friska ström, icke verkligt beherrskar detsamma med himmelrikets eviga och heliga krafter? Sedan framträdandet af Jesu lefnad af Strauss, hvilket skedde i mina studentår, blef det — jag döljer det ej — mig en outrotlig samvetsoch hjerteangelägenhet att, närmast lör mitt personliga behof, uppställa för mig en historiskt-lefvande bild af återlösaren, i hvilken intet dreg saknades af hans menskolifs fullkomliga verklighet. Så försökte jag redan i den första föreläsning, jag som docent höll öfver Jesu lefnad, att göra detta lif närvarande för mina åhörares föreställningskrets, och då jag sednare ej hade någon anledning mer att i föreläsningar bringa hans lefnadsbild i framställning — med undantag af de föredrag öfver Mblisk teologi, som jag regelmässigt tid efter annan höll — så arbetade jag framgent så mycket mer oafbrutet i mifia privatstudier på framställningen af denna litsbild. Ant mer kom jag under detta arbete till medvetande, att blott utkastet af en Jesu karaktersbild skulle i någon mån lyckas mig. Just derför såg jag mig vid mina forskningar hänvisad på Herrens sedliga och sålunda menskliga sida, under det hans Gud tillvända metalysiska sida icke kunde dras in i forskningens krets och blott såsom hemlighetsfull bakgrund bildade foliet till skildringen. Dessutom var min framställning äfven derigenom begränsad, att jag lade Markuskällan till grund för densamma och blott i andra rummet afsåg de vidlyftigare evangeliska berättelserna. Jag hade vågat hoppas att någorlunda billiga och förståndiga läsare skulie iakttagit de till grund för mitt arbete liggande gränser, genomskådat dess afsigt och skolat erkänna det för icke alldeles onyttigt, för i någon mån företaget i kristendomens och dess heligaste wmtressens tjenst i ett ögonblick, då hundratusenden jublade öfver Jesu Lefnad af Renan. Men partiandan släcker äfven de sista gnistorna af en billig och förståndig omdömesförmåga; hon härflyter tyvärr ur menskohjertats sämsta och gemenaste motiver; hon har korsfäst Kristus, bränt Huss, fördömt Luther, misshandlat Spener, förkättrat Schleiermacher och i alla tider fördunklat och undertryckt den sanna kristendomen. Partiandan har äfven hos de omdömeslösa, genom yttre sidoinflytanden och auktoriteter ledbara, massorna baktalat min för en i vetenskapliga undersökningar omdömesgill publik skrifna bok; och om det icke lyckades henne att hetsa massorna mot mig, då försöket var alltför handgripligen plumpt utfördt, om inom kort det offentliga missnöjet vände sig, icke mot den för kätteri anklagade, utan mot kättardomrarne, så blir — trots denna Gudsdom -— agitatorernas tillräknelighet icke ringare. Visserligen står min bok icke på den gammal-ortodoxa dogmatikens mark; den katolska medeltidens Kristuslära, sådan reformatorerna till största delen opröfvad upptogo henne i sitt lärosystem, är icke min; hvarför icke, deröfver har jag redan för fem år sedan utförligt uttalat mig i min Christliche Dogmatik? (Bd. II, Hauptstick