Aftonbladet – 20 september 1864, sida 3

Änvvu pågra ord om ponningförsändningen wii orekommenderade bref. Till. redaktionen af Aftonbladet. Klagomål att orekommenderade bref, så väl med som utan penningar, förkommit, äro troligen lika gamla som postinrättningen, ehuru de ökats ju mer brefvexlingen tilltagit. Att helt och hållet förekomma det onda är omöjligt, men något måste emellertid göras för att motverka det, och hvad är i detta afseende att göra? Tvenne insändare i denna tidning hafva föreslagit förbud emot penningars sändande uti orekommenderade bref och afgiftens nedsättande för sluten rekommendation. Detta förslag, jemte de talande skäl som motivera det, kan anses bra, synnerligast sett från postlig synpunkt. Men huru bringa förbudet till efterlefnad? Den enda möjligheten vore väl att undersöka brefvens innehåll, men huru verkställa detta utan att de öppnas. Ingen brefskrifvare vore då säker att icke hans bref öppnades. Det är hit insändaren ville komma och å hela den korresponderande allmänhetens vägnar inlägga protest emot ett sådant förfarande och emot kränkandet af brefhelgden. Lemnas ingen tillåtelse till undersökning, så befarar insändaren att författningen endast befordrar det onda den skulle förekomma. Poststyrelsen har på sednare åren gjort mycket för korrespondenternas beqvämlighet, hvilket med nöje erkännes; men den kan omöjligen med nuvarande tjenstepersonal och det nuvarande befordringssättet göra postverket till hvad det borde och kunde vara. — För att inse detta måste vi kasta en blick på postverkets personal. Vi undantaga dock Stockholms och Göteborgs postkontor samt svenska postkontoret i Hamurg. Vid dessa postkontor finnas nemligen en verklig och. bildad. postpersonal. Den 1 Januari 1863 funnos bland 98 postmästare: 1 kammarherre, 15 kaptener, 1 ryttmästare, 11 majorer, 1 underlöjtnant, 6 öfverstlöjtnanter, 3. borgmästare, 4 tullinspektorer, 1 tullförvaltare 1 fänrik och 1 kommissionslandtmätare. — Bland 23 postinspektorer funnos 2 generaladjutanter, 5 öfverstar, 6 öfverstlöjtnanter, I kommendör, 1 kapten och en häradshöfding. — Af tvenne posikommissarier var den ena öfverstlöjtnant. — Af 63 postexpeditörer: 1 tullin spektor, 3 kaptener, 1 länsman, 2 underlöjtnanter och en krigskommissarie. Insändaren tror, att många af dessa ickepostkarlar dock sköta sin tjenst lika väl som en postkarl; men det vore obilligt begärdt, att den som på gamla dagar fär ett postkontor, för att slå sig i ro, skulle studera sig in uti nya förhållanden. Nära hälften af postmästare och postinspektorer äro dock ännu verkliga postkarlar ; men utan hopp att vinna vidare befordran är intet som sporrar dem att göra mer än hvad de nödvändigt äro skyldiga till för att få behålla sin tjenst. Att mången dock af inre drift arbetar för så väl postverkets som allmänhetens bästa finnes nog exempel på. Tredje afdelningen utgöres af extraordinarie kontorsskrifyare. Dessa ha, om insändaren ej missminner sig, sedan 1844 ej blifvit antagna utan att ha genomgått studentexamen. Lagstiftarnes mening med denna författning kunde ej vara någon annan än den att bilda ett postverk, svarande mot nutidens fordringar. Förmodligen ångrade detta dem .snmart och de beslöto, väl icke att döda det nya fostret, men deremot att öfvergifva det och hindra dess tillväxt, hellre än att ändra befordringssystemet inom verket, hvilket varit den naturliga och nödvändiga följden. Denna afdel-: ning är således mycket liten och inskränker sig förnämligast till de förenämnda trenne postkontoren. Slutligen komma vi till den fjerde och kanske talrikaste klassen eller postskrifvarne., För att såsom sådan vinna inträde i postverkets tjenst fordras: å poststyrelsens sida — intet; å förmannens mesta arbetet för minsta betalningen. Dock är det denna klass, som till stor del verkligen sköter postgöromålen och då en sådan skrifvare ej kan påräken en i ekonomiskt afseende tryggad ramtid, så lemnar han naturligtvis verket vid första tillfälle något förmånligare yppar sig på annat håll: Är, under sådana förhållanden, postverket ett embetsverk i hvars vård allmänheten med trygghet kan anförtro sin brefvexling, på hvars ordentliga bandhafvande väl eller ve kan bero? Månne ej nu tiden är inne för en reform, äfven i afseende på postverkets tjenstepersonal? Insändaren tror detta och har den tillförsigt till vår konungs rättskänsla att