Aftonbladet – 19 september 1864, sida 2

då hon uppvaknade ur sin svimning vorc de båda bröderna redan borta. Hon fanr en ring på sitt finger och en guldkedja om. kring sin hals, minnen af den sista omfam. ning och den afskedskyss William gifvii henne, som han nu ansåg som sin fästmö. Men hon sjelf kunde ej påminna sig något af hvad som förefallit, och då man sade henne det, kastade hon ring och kedja långt ifrån sig och bad Gud att hon måtte få dö innan någonsin lord Gowrie kom tillbaka, Om den yngre Ruthven kunde ingen säga henne något. Hennes gamla, förskrämda far och hennes åldriga sköterska sade henne blott att Patrick med våld fört sin broder derifrån. Han hade ej talat ett enda ard utom det att han bedt dem helsa till hans syster, I skymningen lemnade Lettice sitt rum. Huru olycklig hon än kände sig, ansåg hon sig dock ej ega rätt att försumma sin gamle, sode far. Allt hvad som tilldragit sig uner de föregående dagarne hade följt så hastigt på hvart annat, att hon knappt visste hvad som var det förflutna eller det närvarande. Hon satt nästan som om ingenting händt, lyssnande till den gamle mannens afbrutna yttranden, eller betraktande de lätta rökmoln, som uppstego ur hans pipa. Sir Walter Raleigh hade då just nyss infört den virginiska örten? och den unge lordens frikostighet hade försett Davie Calderwood med denna sällsynta öfverflödsvara. Uttröttad af de många olika sinnesrörelser, som under dagens lopp uppskakat honom, somnade den hederlige doktorn vid sin pipa. Lettice hade nu inga pligter, som förströdde hennes sorg. Den kom åter med förnyad styrka; den qväfde henne, den gjorde luften het och tung, så att den var svår att andas. Mörk och kall, som mavrsaftonen var, gick hon dock ut iträdgården och vandrade i dess dystra gångar, men vågade ej närma sig floden, så att ej ur dess kalla; kalla djup, skulle resa sig enleende demon, ; som lockade henne ned till sig, I Men slutligen då månen gick un, tyckte!