Aftonbladet – 17 september 1864, sida 2

hon ej högre värderade. Blek och darrande började hon helt ödmjukt: Mylord Gowrie.? ?Nej, ljufva Lettice, kalla mig William, som du brukade fordom i vår barndoms glada dagar.? Vid denna hänsyftning brast Lettice i tårar. ?O William, hvarför ville du ej förblifva min broder? Jag skulle hafva varit lycklig då?? Och nu? ?Nu är jag mycket — mycket olycklig !? En kort tystnad uppstod. Lord Gowrie tycktes strida med sig sjelf och uttrycket i hans ansigte vexlade ofta. Slutligen sade han kort och kallt: ?Hvarföre ? Detta ord och ännu mera tonen hvari det utsades lugnade Lettice genast. Derföre?, sade hon sorgset, men bestämdt, derföre att jag ej är värdig er kärlek, ty i mitt hjerta tinner den intet gensvar — intet.!? Lord Gowrie rätade upp sig iallsin ärfda stolthet. Mistriss Lettice Calderwood, jag beklagar att — att...? Han stammade, tackade, kastade sig slutligen ned på en bänk och döljande ansigtet i händerna, sökte han modigt bekämpa denna en ynglings första smärta, obesvarad kärlek. Lettice knäföll bredvid honom. Hon fat tade hans händer och tryckte dem under strida tårar, men hon hade ingen tröst, intet hopp att skänka honom. Hon kom ej mer ihåg att han var en friare, som hon afskedat, hon glömde att han var earlen af Gowrie och att hon blott var skolmästarens dotter — hon såg blott sin fordne lekkamrat oeh broder öfverväldigad af smärta och hon visste att det. var hennes hand, som gifvit homom ett bjertesår.