Aftonbladet – 17 september 1864, sida 2

för att företrädesvis slå sig in på det praktiska, och sjelfva litteraturen skall efterhand modificera eller ombilda sig efter dessa nyå förhållanden. Det vore visserligen alltför djerft, att profetera ett andligt förfall inom en så perfektionerad nation, som den danska, hur qvantitativt liten den än må vara eller än må blifva, men deremot är der mycken sannolikhet för en paus och ett stillestånd i utvecklingen. Danmarks förhållanden ha redan förut varit temligen små, till och med mycket små, helst vid betraktande af det öfvertag, som de större nationaliteterna i vår tid sträfva att göra gällande i allt, de skola hädanefter bli ännu mindre, ja så ringa, att de i vissa afseenden till och med torde kunna betraktas som försvinnande storheter. Huru nu Danmark, bragt till dessa minsta möjliga proportioner, skulle i framtiden kunna bevara sin kulturhistoriska sjelfständighet mer än sin politiska, såframt det ej i en närmare anslutning till den öfriga skandinaviska racen funne en förökad kraft och lifs-intensitet, är lättare att fråga ån att besvara; men vi komma här ännu en gång tillbaka till Monrads famösa yttrande om att för nationalitetens bevarande hellre helt och hållet gå in i Tyskland, än att, stympad och lemlästad, fresta en ännu mer än allt annat osäker och äfventyrlig existens på egen hand, och vi nödgas ånyo bekänna, att hur förtvifiad denna sats är och hur mycket sårande den måste ega för fosterlandskära danska sinnen, innehåller den dock något riktigt och något, som knappast kan vara annorlunda, så framt Danmark skall stå ensamt för längre tid. Orvar Odd.