Aftonbladet – 17 september 1864, sida 2

säga, att det i Danmark gifves män, hos hvilka bekymret för framtiden tagit ut sin rätt för längesedan; värdiga representanter för ett i sin rot ädelt follt, hafva de också sednast i det nyss hemförlofvade riksrådets krets talat ord af allvar och samvete. Det är ingen hemlighet, att man inom vissa högre sferer i grannriket häröfver helt öppet mokerar sig, ?H. M. konungen har måst afsluta riksrådets session — heter det — emedan det eljest skulle blifvit alltför många ärade medlemmar att — sända till Bistrup?, men de, som sjunga dessa visor, en och annan hög eller allrahögsta oefterrättlighet till behag, torde icke länge skola njuta sjelffägnaden öfver sina nonchalanta qvickheter, det skall komma dagar öfver Danmark, ännu mörkare än krigets, och mången, som nu helst ler, skall blifva så lagom skämt sam, när detta folk en gång blir fullkomligt medvetet af hur man förrådt det inom dess eget hus, hur man har lekt med dess patriotism och hur man bar sålt dess lycka. Förutom dessa nyss antydda samvetsfrågor, hvilkas besvarande de flesta ännu helst skjuta ut i tiden, ges det för öfrigt andra, hvilka med stor stränghet fordra ett nästan ögonblickligt svar. Kriget har slagit sår, hvilkas läkande man icke kan uppskjuta. Vi tänka hör icke i främsta rummet på alla de förluster, som Jylland nyligen gjort och hvilka ?der könig von Dänemark bezahlen muss, ty staten gör verkligen redan allt för att ersätta dessa lidanden till och med med frikostighet; vi tänka på andra ömmande omständigheter, hvilka icke blott äro sorgliga i sig sjelfva, utan skola ha ännu bedröfligare följder efter sig. EndastikKöenhamn ligga för närvarande mellan 5och 00 slesvigska flyktingar (och antalet ökas ännu alltjemt), de flesta med familjer, hvilka danska medborgare alla i och med förlusten af ett eller annat embete eller det tvungna öfvergifvandet af en eller annan fast förrättning i Slesvig mistat sitt dagliga bröd och sin framtide utkomst. Det är nästan samtliga danska juridiska embetsmän i hertigdömet, det är en legio af danska prester — de jemförelsevis få, som äro der qvar ännu, skola, efter hvad de sista underrättelserna från Slesvig gifva tydligt vid handen, inom ganska kort nödgas följa efter — det är alla danska gekollärare, det är tullembetsmän, postembetsmän, det är till och med en Nol hop danska läkare — äfven dessa ha af preussarne blifvit formligen fördrifna — det är för öfrigt folk ialla möjliga ställ ningar, men de allra flesta af den kategori, att de med rätta kunna göra anspråk på att af staten tagas under armarne och erhålla af det offentliga något vederlag för hvad de förlorat. De ha förblifvit sitt fädernesland trogna och fäderneslandet kan icke lemna dem på bar backe! Det är bekant, att alla fördrifna slesvigska embetsmän också för den första tiden erhållit sina hela löner utbetalda i expektans, men redan nu börjar en afknappning att allmänt genomföras och staten, som icke har medel att på obestämd tid underhålla alla dessa ur verksamhet försatta embetsmän, må se sig om att på annat sätt, än med expektanslöner, hålla dem skadeslösa. Tills vidare må de söka att draga sig fram så godt de kunna — jag vet en af Slesvigs mest förtjenta och lärda skolmän, som nyss innehade en vigtig och hedrad chefsplals och som nu i Köpenhamn: måste skaffa sig utkomst förmedelst att gå omkring oc) läsa vissa timmar i privata skolor, jag vet å andra sidan en af öfverappellationsråderna från Flensborg, som, hittills endast slesvigsk jurist?, för närvarande har måst taga fatt på studierna till ?dansk juridisk examen? för att vid tillfälle vara kompetent till embete inom det trängre konungariket — men det är att förutse, ett efterhand, som möjlighet yppar sig, skall man företrädesvis gilva dessa sökande ett. eller annat embete, för att sålunda uppfyll sin moraliska förpligtelse emot en oförtjen olycka och det skall sålunda bli ett st slesvigsk invasion i alla grenar af administrationen, på den juridiska vägen, i skolan, i Kyrkan, 0. 8. v. inom sjelfva konungariet. Det kan nu omöjligt slå fel, att denna alldeles opåräknade och forcerade konkurrens skall snart nog bli på ett högst kännbart sätt till förfång för icke blott den närvarande embetsmanna-uppsättningen i Danmark, utan äfven för hela den talrika klass af yngre män, som egnat sig åt dessa håll eller ämnat att egna sig deråt. Landet förminskas, de offentliga tjensterna blifvai ett nu reducerade med ett ganska betydligt antal, och det uppstår på samma gång en trängsel af tärande individer; det är tydligt, att det redan nu måste saknas utrymme för alla dessa otaliga jurister, prester, skolmän, läkare 0. s. v., värre skall det bli, såframt universitetet fortfar att efter samma proportion, som hittills, ärligen utsända nya skaror af kompetenta? brödsökande. Att detta ännu någon tid skall fortgå med sin gamla fart, är troligt, men efterhand måste dock de egentligen s. k. brödstudierna? aftaga och de fria studierna träda i stället. Men äfven med afseende på dessa måste det föreskrifva sig sjelf en gräns för antalet af de studerande. Ett land med Snappast halfannan million invånare kan icke underhålla något så synnerligt stort antal privatiserande lärda, vetenskapsmän, litteratörer o. 8. v., det torde alltså icke vara någon så stor paradox, som det vid första påseendet kan tyckas, att, såsom en af Danmarks mest tänkande och mest klartseende män nyligen jitnade, den förändring af Danmarks karta, hvilken utan tvifvel blifver en följd af freden, skall ha ett kännbart inflytande äfven på folkets hela kulturutveckling. Danmark skall icke utan stor möda hädanefter kunna bevara det stadium af allmännare vetenskap