Aftonbladet – 17 september 1864, sida 2

fönster, dit han såg upp med oroliga blickar, men dock med ett leende på läpparne. Lettice hade blott en enda redig tanke, den att hon måste gifva William ett uppriktigt svar: att hon ej borde låta honom bedrag; sig sjelf, icke en timma. icke ett ögonblick. Hvad hon skulle säga honom, visste hon tyvärr alltför väl, men hura skulle det sägas? Hon sökte väl att ordna sina tankar till något sammanhängande helt, men det ville ej lyckas; hon hade aldrig varit van att dölja sina oskyldiga tankar för honom, som hon hittills hade kallat broder. Det var bittert att känna den förändring, som nu inträdt, Lettice var icke mycket mer än aderton år gammal, men hon hade tidigt blifvit mo derlös och derföre vant sig att i de flesta fall lita på sig sjelf. Således fattade hon äfven nu mod. Stärkt af sin allvarliga önskan att handla rätt, återvände hon till trädgården och gick långsamt ned för att möta earlen. Hans -helsning var full af fröjd. ?Skrämde jag bort min skygga dufva? Och har hon af sig sjelf kommit åter till sitt säkra bo; sitt skydd nn och alltid? Han sträckte sina armar emot henne med en bliek både af stolthet och ömhet, som om han i detta ögonblick bortkastat all ynglingens tanklöshet och glädtighet för att ikläda sig en mans och en makes pligter. Lettice såg ej upp, eljest skulle kanske modet sviket henne; hennes eget hjerta led så djupt och nu skulle hon dock krossa en annans. Ack! att qvinnorna tänkte mera å huru bittert det är att nödgas göra så, hura syndigt det är att blott af fåtänga med vett och vilja tillfoga någon en sådan smärta. Lettice, ehuru med fullkomligt rent samvete, kande ej undslippa en känsla afatt hon var dvif skuld i att hafva vunnit en kärlek som