Aftonbladet – 17 september 1864, sida 2

att för ögonblicket ingen sannolikhet dertill visar sig; man är tvärtom berättigad att antaga, att förlusten af alla tre hertigdömena redan är så godt som en fait accompli? för Danmark och att icke ens en personalunion (hvad för Danmark sjelf ytterst föga skulle förändra förhållandena), låter sig med något skäl tänkas. Monarkien är då inskränkt intill Kongeån som gräns i söder; vi vilja nemligen fortfarande bevara hoppet om att Jylland skall förblifva en dansk landsdel, ehuru det å andra sidan är en sanning, att, så framt allt skall förtsätlas så som det börjat, denna samma landsdels danskhet sväfvar redan nu i stor fara och att möjligheten af dess framtida bevarande beror på omständigheter, som måste tänkas ytterst gynnsamma, om de skola något båta. Monarkien skall då genom freden förlora omkring 240 qv.mil af 930 eller reduceras till en rymd af c:a 690 qv.mil (vi taga icke här des. k. biländerna i beräkning), med andra ord: det mister nära en fjerdedel af sin areal. Det förlorar i och med detsamma omkring 900,000 inbyggare och behäller endast omkring 1.400,000. Det blir ett rike af samma klass, som Grekland, och med afseende på invånarnes antal föga större, än detta sistnämnde med Joniska Öarpa. Konungariket Grekland har nu alltjemt lefvat som en tiggare, — det är sannt, — eller det har endast representerat ett lysande elände, det är frundligen genomruineradt och man kan tvifla på huruvida grefve Sponneck skall lyckas att skapa något bättre der intet är; Danmark deremot har hittills lefvat efter sitt stånd? och det, emedan det i förhållande till Grekland är ett land med stora resurser, det har inrättat sig som ett konungarike ?comme il faut, det har varit ett litet land äfven med hertigdömena, men det har: varit hvad man kallar ?tätt?, och det har betydt något genom sin soliditet. Det är uppenbart, att det sista kriget har gilvit denna dess soliditet en svår stöt, freden skall icke förbättra den. Frågan blifver då: Hur skall det för Danmark blifva möjligt att i sin reducerade skickelse lefva på samma fot, som förr! Det kan synas för tidigt, att försöka gifva något svar härpå, emedan ?boet ännu icke lär utredt?; emellertid ligger här ett och annat nära till hands, som man utan svårighet strax kan bedöma och hvaraf man kan göra vissa plausibla slutledningar. Hvad som i främsta rummet faller i ögonen, är att hvarje land, som inrättat sig med ett kungligt hof, med en betydlig flotta och en respektabel armå, ovilkorligen måste röna en allvarsam känning af att plötsligen se sin befolkning minskad efter en måttstock af 9 utaf 23, — det är icke så långt ifrån hälfIten af det hela, — och denna förlust blifver så mycket kännbarare ju mindre totaliteten förut varit. Frankrike skulle förblifva ett rätt aktningsvärdt land äfven om hälften af dess befolkning skildes derifrån, men om lett land endast räknar ett par millioner invånare har det, så framt det eljest fortfarande skall bära en välbeställd monarkis dryga budget, svårligen råd att mista rätt många 100,000. Det är sant, att Danmark i de sista decennierna samlat mycken rikedom och liksom det varit nog välbehållet att kunna bära det nyss slutade krigets ofantliga utgifter, utan att behöfva taga till sin sista skilling och utan att någon påfallande förändring hittills varit att märka i befolkningens lefnadssätt, skall det måhända ännu någon tid kunna låta statsmaskinen gå sin gilla gång och finna utvägar till bestridande af alla utgifter, men det är icke troligt, att det skall kunna göra det länge. Efterkänningarne skola snart infinna sig äfven i många andra former, än de ökade direkta skatterna, och de oblidkeliga siffrorna skola blifva sjelfva statsekonomen David öfvermäktige. Jag har frågat män från grannriket, förnuftiga män, praktiska män: Hur länge skall efter detta Danmark till Kongeån kunna ensamt bära en storartad civillista? Hur skall det kunna hålla en någorlunda talrik här på benen, om också blott såsom ett af ?royautens imposanta emblemer?? — Det står i vida fältet! — ?Hur skall Danmark efter detta kunna ensamt underhålla en flotta, — hvad mer är, hur skall det kunna bringa den alltmer och mer i öfverensstämmelse med tidens fordringar och göra den till ett för landet tillräckligt värn under det att Preussen dock till slut äfven blir en sjömakt trots allt?? — Det ser tyvärr mörkt ut! — ?Och om nu Danmark icke skall mäkta detta, hvad sen? — Endast en axelryckning till svar. Sanningen är, att för de flesta män i Danmark hafva dessa och dylika frågor ett så stort obehag, att man helst icke hör på dem. Det kan icke bestridas, att dessa ?Nordens athenienser? hafva ett temligen lätt sinne; denna egenskap gör dem under normala förhållanden älskvärda och meddelar hela den danska folkkarakteren en viss sydländsk doft, som äfven har sin poesi, ehuru af annat slag, än den, hvilken möter oss i de gamla danska kämpavisorna och krönikorna. Men allt har dock sin tid här i verlden, och det kan icke slå fel, att det danska folket snart skall mer allmänt börja inse, att ännu efter freden en hel hop mycket allvarsamma saker stå på dagordningen. Så länge kriget pågick, försummade man icke att dagligen göra sina små trefliga utflygter till ?Skogen?, ?thi ellers vilde det virkelig veeret altfor Trist !? Under vapenstilleståndet hvilar man sig och sina tankar, thi ellers vilde det virkelig vere altfor OÖveranstrengende!? Men sedan man sålunda hvilat någon tid, sedan man tillika begagnat ögonblicket att fetera konungahusets gäster, alt glädja sig öfver den återsedda prinsessan Alexandras lycka Anh dan Yynetao nrincecgan NDaomare hlifvanda