Aftonbladet – 13 september 1864, sida 2

I åtskilliga län, der olika meningar isak och olika omdömen om personer i viss mån alstrat partier, skulle svårligen någon af de mera framstående personerna i länet, utom landshöfdingen, kunnat väljas till ordförande, utan att sådant skulle väckt missnöje hos hela det parti, till hvilket ordföranden ej hörde; och äfven i de öfriga länen är måhända landshöfdingen den enda, af hvars utnämnande ingen finner sig sårad. Vid sådana förhållanden synes det vara ganska välbetänkt af regeringen att varsamt experimentera med ordförandetillsättningen, för att, efter vunnen erfarenhet af fördelar och olägenheter af både det ena och det andra sättet, slutligen stanna vid det, som visar sig mest lända till allmän båtnad. Att regeringen vid sednaste tillsättningen förfarit så, att af en landshöfdings uteslutande eller utnämnande icke kunnat dragas den slutsats, att regeringen underskattat den enes eller andres egenskaper, borde lika litet hafva väckt förundran, som att regeringen, då landshöfding ej tillsatts, fallit med sitt val på vice ordföranden i förra årets landsting, utom i två län, der de förre vice ordföranderna upphört att vara landstingsmän. Det har vidare blifvit klandradt, att regeringen, medelst ett cirkulär till landstingens ordförande, fästat uppmärksamhet på omfånget af den befogenhet, som är landstingen författningsenligt tillerkänd. Väl har man icke härvid uttryckligen förnekat önskvärdheten deraf, att landstingen inskränka sig inom sin befogenhet, men man har i stället påstått det minst sagdt vara obehöfligt att meddela ett förständigande om, att en fullkomligt tydlig lag skall efterlefvas. Erfarenheten har emellertid visat detta väl behöfligt. Regeringen har från landstingen sistlidne år fått emottaga en mängd framställningar i ämpen tillhörande så väl den civila som den allmänna ckonomiska lagstiftningen, hvilka blifvit afvisade, under åberopande, att de legat utom landstingens befogenhet. Omsorgen att en institution af den betydelse och omfattning som landstingen icke från början ledes ur sitt rätta spår, synes derföre vara ett så uppenbart och tillfyllestgörande motiv för regeringens uppträdande i detta fall, att den sökta och för regeringen för mande misstankan, att detsamma skulle hi flyta från obenägenhet emot dess eget reresentationsförslag väl kunnat tillbakahålas, och minst bordt framställas af någon vän till detta representationsförslag, för hvars framtid det företrädesvis är vigtigt, att landstingen blifva hvad de äro ämnade till, och icke något annat. Det lärer icke undfalla läsaren, att Posttidningsförfattaren bygger sitt resonemang till en icke ringa del på ett påstående eller ett antagande, hvars riktighet vi nödgas bestrida. Han förmenar, att grundsatsen om regeringens rätt att nämna ordförande i landstingen öfverallt godkändes?. Detta är sant till bokstafoen, så till vida att rikets ständer icke bestredo regeringen en sådan rättighet; men det är långt ifrån att vara sant om man med orden ?allestädes godkändes? vill förstå det, att denna grundsats vann allmänt bifall och gillande. Vill man referera sig till hvad som tilldrog sig vid riksdagsförhandlingarne om kommunalförfattningarne, fordrar den historiska. sanningen att man icke, uppsåtligen eller ouppsåtligen, förgäter den ull det yttersta drifna moderation, som de liberala ansågo sig böra iakttaga för att icke ätventyra omintetgörandet af hela reformen, hvilken hade starka vedersakare inom det konservativa lägret. Det var sålunda som man. lät de kungliga ordförandena passera, liksom mycket annat, som man för ingen del gillade. Sökert är att man ingalunda förutsåg, alt just den ifrågavarande bestämmelsen utgjorde ett ingrepp i den kommunala sjelfstyrelsen, och om vi icke alltför mycket irra oss, saknades icke röster, som framhöllo just den omständigheten, att stadgandet kunde af regeringen missbrukas derhän, att man finge lundshöfdingarne till så godt som sjeliskrifna ordförande i länsrepresentationerna. Men man lät sig nöja med den förespeglingen, att regeringen endast undantagsvis kunde väntas skola nämna landshöfdingar till ordförande, och man. ville framför allt icke genom afslag å ett prerogativ, som regeringen velat åt sig vindicera, äfventyra hela landstingsinstivutionens omintetgörande. Positidningsförfattarens uppgift är nu emellertid att visa, det landshöfdingarne, långt ifrån att vara olämpliga till ordförande, tvärtom äro ur flera synpunkter synnerligen lämpliga. Vi äro härutinnan af annan tanke. ?En landshöfding eger säsom ordförande icke större makt, än hvar och en annan dertill af regeringen utsedd?, säger vår förf., och han har alldeles rätt, så länge talet är om legal makt. Tager man deremot i betraktande den moraliska påtryckning som en landshöfding på ordförandeplatsen obestridligen kan, till följd af sin embetsställning och sin embetsmyndighet, utöfva på den församling, i hvilken han presiderar, så gestaliar sig saken helt annorlunda och man skall icke, om man vill döma oväldigt, förneka att han kan utölva denna påtryckning så, att tingets sjeltstyrelse deraf lider ett svårtintrång. Mångfaldiga exempel skulle kunna anföras på fall, i hvilka det blir för landstingens Je. damöter mycket svårt, åtminstone mycket genant, att förfäkta och göra gällande en annan mening än den, som den presiderande landshöfdingen omfattat såsom sin. Vår lagstiftning har på ett annat område till sin fulla betydelse uppskattat ett dylikt moraliskt inflytande. Grundlagarne förbjuda uttryckligen medlemmar af det kungiga huset att ens såsom stumma åhörare