Aftonbladet – 13 september 1864, sida 2

anförare. Ett ögonblick tidigare, och Hip pias, understödd af friska trupper, skulle skördat äran af att först intränga i templet. ett ögonblick sednare, och hans triumf skulle delats af Licinius, som redan närmade sig med tionde legionen. Men nu, då slumpen i så hög grad gynnat honom, fanns ingenting mellan segern och honom utom nägra tjog judiska krigare och några få fot brinnande ved. Lutande sig ned mot den motvillige pådrifvaren, uppmanade han honom att förmå elefanten att gå genom lågorna, på det att dennes tyngd genast skulle krossa hvad som ännu återstod af barrikaden och röja väg till templet för hans följeslagare. Årelystnaden eggade honom att icke förlora ett enda ögonblick. Syriern löste schalen från sitt lif och kastade den öfver djurets ögon samt sporrade deti detsamma framåt. Ehuru temligen uppskrämd, rörde sig dock elefanten framåt, och det var föga hopp om att den numera klena barrikaden skulle motstå tryckningen af djurets ofantliga tyngd. De belägrades sista förhoppning tycktes svika dem, då HEleazar störtade ut genom röken, skyndade fram under elefantens upplyftade snabel och med ursinnig häftighet flera gånger stötte sin dolk i dess buk. Elefanten uppgaf ett högt, ohyggligt skrik af smärta och raseri, Sönk derefter ned på knä och föll tungt till marken, krossande den sjelfuppoffrande zeloten under sitt väldiga skråf. leazar gaf ej vidare något ljud ifrån sig. Judalejonet dog så som han hade lefvat, stolt, okuflig och hängifven Jerusalems sak. Mariamne kände igen honom då han rusade ned från barrikaden, men ingen igenkänningsblick vexlades mellan far och dotter. Blek och orörlig såg hon honom för