Aftonbladet – 13 september 1864, sida 2

Officiella bladet innehåller i går, under rubriken Regeringen och landstingen, en såsom det vill synas halfofficiel artikel, till försvar dels för regeringens allmänt klandrade förfarande att utse landshöfdingarne till ordförande i landstingen, dels för det nyligen utfärdade cirkuläret rörande omfånget för landstingens verksamhet. Vi återgifva här denna artikel, beledsagande den med några erinringar, till hvilka den ger anledning. Posttidningsförfattaren yttrar: Regeringens åtgärd att för större delen af de nu sammanträdande landstingen utse landshöfdingarne till ordförande har hos flertalet inom tidningspressen väckt en ogillende uppmärksamhet. Man har i denna åtgärd velat se ett bemödande af regeringen att bereda sig medel att för några, vi veta ej hvilka, byråkratiska syftemål inverka på landstingens beslut. Vi erinra härvid, att genom stadgandet i landstingsförfattningen, att landstingens ordförande skola af K. M:t utses, är den grundsatsen fastställd, att regeringen skall uti ordförandens person hafva en kontrollant och ett samband med tinget. Så vida man icke vänder sig emot sjelfva denna grundsats, hvilken dock under förhandlingarne om landstingsförfattningen allestädes godkändes, lärer regeringen icke kunna anses genom landshöfdingarnes ordförandeskap tillvälla sig något annat eller större inflytande på tingets sjelfstyrelse, än henne enligt författningens anda tillkommer. En landshöfding eger nemligen såsom ordförande icke större makt, än hvar och en annan dertill af regeringen utsedd. En annan fråga är om landshöfdingen till följd af sin ställning är olämplig att vara ordförande i landsting. I Norge och Danmark har man funnit detta så litet vara fallet, att amtmännen tvertom äro sjeliskrifna ständiga ordförande så väl i Norges amtsförmanskaper som Danmarks amtråd. Ingen oväldig lärer likväl kunna bestrida, att giltiga skäl kunna i denna omtvistade fråga anföras både för och emot. Landshöfdingens äliggande att å embetets vägnar pröfva landstingets beslut, förenar sig, såsom å ena sidan anmärkes, mindre väl med skyldigheten att i en lägre instans leda samma ärendens handläggning. Men å andra sidan gör vanan vid offentliga förhandlingar och den omfattande kännedom om länets förhållanden, som på landshöf-: dingens plats inhemtas, honom företrädesvis tjenlig att föra ordet i landstinget, på samma gång som deltagandet i dess öfverläggningar är synnerligen egnadt att öka hans kännedom om länets önskningar och hehof, samt i följd deraf hans förmåga att verka för länets väl. Så vidt vi varit i tillfälle att uppfatta landstingsmännens egen mening, har ock belåtenheten med landshöfdingarne såsom ordförande under förra året varit allmäno m än ej enhällig.