Aftonbladet – 12 september 1864, sida 3

Ett Htet bidrag till holvetesläran. Man hör stundom tvekan framställas om hvad vår statskyrka enligt besvurna symboliska böcker rätteligen lärer om helvetet. Vi äro i tillfälle att lemna några upplysningar härom. Det förnämsta arbete, vår statskyrka i denna väg producerat, är svenska presten Wassenii skrift om 7Den store Herrans dag?, en mycket guterad bok, som 1827 utgafs i sin sjunde upplaga, 434 s.dor stark. Att skriften är fullt renlärig och sålunda öfverensstämmasde med vår officiella rena evangeliska lära? och tillika tillhör den s. k. kärnfriska ortodoxien?, derom kan man vara så mycket mer öfvertygad, som den från början utkommit under konsistorie! censur och biskopen i Göteborg, Jak. Benzelius, i särskild rekommendation, Pbefunnit den enlig med Guds uppenbarade ord och sig derpå grundande vår evangeliska församlings symboliska böcker.? Sjelf försäkrar bokens författare, at: en stor del deraf varit i hans predikningar uppläst från predikstolen och att han sedan på uppmaning lemnat sitt arbete i tryck ?Gudi till ära och hans församling till uppbyggelse?. Sålunda godt kyrkligt gods alltigenom. Boken har två afdelnngar, hvardera upptagande nio kapitel. I den förra föreställes den sista dagen ljuflig och fröjdefull för de utvalda? och i den sednare faselig och förskräckelig för de ogudaktiga. Man skulle tro att åtminstone den förra atdelningen kunde vara fri från styggelser; men deri förekommer ett helt kapitel om de utvaldas? stegrade salighet derigenom, att de få se och förnimma Guds rättvisa hämnd öfver de ogudaktiga?. Några godbitar härur äro följande: När nu den store domaren Jesus Kristus så fägnat sina trogna med sitt ljufliga tal, då kunde man tänka, att de hade der ingen mer fägnad att åtnjuta, innan de tll sitt rika arf komma. Men han vill med en ting ännu dem der förlusta: med det, att han låter dem icke allenast se gn rättvisa hämnd på de ogudaktiga, utan ock låter dem sitta med sig till att fördöma den syndiga hopen, som på venstra sidan står. Herren kallar då sina starka till sin vrede, bvilke glade äro uti hans härlighet. Han säger: I mine älskelige (!) bröder och systrar, kommer nu och låter edert öga lust se på edra fiender och edert öra lust höra på de arga, som sig emot eder satt hafva. Kommer och sitter med mig i rättegång öfver dessa, Han låter sina utvalda se och höra, hvilken sträng rikenskap han med den arga hopen håller. Han låter dem se, huru grufligen förskräckte de förtappade syndare stå inför hans ansigte. Huru skälfvande och bäfvande hva och en ledamot i dem är ör sina trogna den hedern här å säga sin mening och omdöme, om icke sådant allt ä en omotsäglig rättvisa. De svara derpå med en öst: Ja, Herre Gud allsvåldige; sanne och rätte ro dina domar. Han låter dem vidare se och höra, hur han låter de fördömda med gråt, med jämmer, med gny och faseligt skri nedstörtas till helvetes afgrund. Han frågar om icke sådant är rätt. De glädja sig öfver sådan hans hämnd. Tacka honom af hjertat. — Tyckes någrom det vara underligt och oanständigt för de heliga att glädjas öfver andras förderf och fördömelse; så må man tänka på. att någon åtskilnad är mellan denna och den tiden. Här är nådens tid Men det är rättvisans dag. Der ler Herren sje! åt deras ofärd och begabbar dem dertill. Hvi skulle icke då hans utvalde jemväl fröjdas deröfver, hvilkas vilje då alldeles med hans gudomliga vilja är förenad? Hvi skulle icke ock de hafva sin lust uti det? Guds barn hafva här af gudeligt nit, så ofta önskat att Herren ville försvara sin ära. De ha suckat med David: Ack, Gud, att du dråpe de ogudaktiga! Ack att de ogudaktige till helvetet vände voro, och alle hedningar som Gud förg Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhanden: låt alla hedningar för Dig dömda varda! När nu deras önskan i det förra målet vinner sin fulibordan, att Herren sina föraktare hemsöker, dur skulle då icke det sednare jemväl följa derpå att de ha fröjd och lust? De glädjas att dem en sådan heder .vederfares, att de iå vara med till att döma, när deras fiender bli fördömde! O, hur mycket, mycket är, som dem då ger orsak till fröjd och lust! Utom denna segerdruckna fröjd, som lofvas de utvalda, påminnande om Dabomeyvildarnas jubel ötver sina fångna fienders marter, förevisar fört. äfven åtskilliga schöne ,Raritäten, hvarmed de utvalda skola undtägnas i himmelriket: Vår kropp skall bli andlig; icke en ande, ntan med andliga egenskaper begåfvad. Skall bli osynlig, då oss så behagar. Skall bli så snabb och snäll, att han i hast kan vara hvar vi vilja. Der skall ingen klaga att han är ofärdig i fötterna, utan hvar för sig, med himmelsk englaqvickhet var omgifven. Vår kropp skall