Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

slagne Esca, och då Eleazar i detsamma kom henne 1 vägen, måttade hon åt honom ett häftigt hugg, på det att han icke skulle hindra henne. Juden, som var fullt uppjagen af den ännu alltjemt rasande striden, åtnöjde sig med att parera hennes hugg med sitt kastspjut och derpå slunga detta mot sin nya fiende. Det tunga kastvapnet förfelade icke sitt mål. Den skarpa spetsen trängde in genom en fog i hennes gyllne bröstharnesk och sjönk djupt i den qvinliga krigarens mjella hull. Valeria vacklade eu ögonblick, tattade derpå spjutet med händerna, bröt af det vid spetsen, och egde ännu tillräcklig kvaft att skynda fram öfver gården tiil dess hon kom fram till Escas sida. Ett kärleksfullt igenkänningsleende och tvenne hugg med klingan — och han var åter fri! men då banden föllo från hans armar och han utsträckte dem i förtjusningen öfver den återvunna friheten, kastade hans befrierska bort svärd och sköld, fattade hans händer med båda sina, tryckte dem ömt mot sitt bröst och nedsjönk derpå döende vid hans fötter. KAPITLET XVII Ett sista farväl. Mariamne vände sig i detta ögonblick från Calchas känslolösa kropp till sin ännu i dödskampen skönu rival. Mildt och varligt lyfte hon hjelmen från Valerias panna, strök ömt hennes rika, bruna hår och torkade dödssvetten från hennes panna, Medlidande, tacksamhet och en liflig önskan att lemna den lidande sitt bistånd hindrade alla ädla tankar att uppstå i Mariamnes hjerta. Valeria hade med sitt lif inlöst sitt löfte — med sitt lif lösköpt åt henne den man som de båda så lidelsefullt älskade; och judinnan kunde deriör å sin sida icke tänka på annat än att upphjuda alla sina krafter för att bistå och hugsvala den romerska da-. men i det sista förfärliga ögonblicket, hvars nära annalkande hon ej kunde undgå att märka. Den döende gvinnans anlete var