Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

ån den krassa form deraf, som uppkom i seklet efter honom och som man ännu bjuder oss att tära. Luther antog en mensklig sida hos bibeln, såväl i gamla som nya testamentet ; förkastade Jakobs och Jude epistlar samt Uppenbarelseboken, emedan hans ande icke kan skicka sig med den boken? 0. 8. v. K. anser sjelf sin bok som ett symptom af en kris, som förr eller sednare måste inträda. Den konfessionalism, han hyllar, är en religiös pånyttfödelse efter rationalismen. Han vill väcka till lif trons gamla former, men tillika undgå all restaurations äfventyr: upprättandet af det gamla utan att förstå den nya tidens kraf. Från denna våda har konfessionalismen ej hållit sig fri. Och, som jag redan anmärkt, ha icke heller den gammaltestamentliga restaurationstidensriktningar, fariseiskt och skriftlärdt väsen, uteblifvit. Men ingen riktning, som vill det gamla, kan alldeles förneka sin tids ande. Det måste komma till en kris. Den har nu inträdt. De flesta förvillelser, så i kyrkans lära som lif, ha sin grund deri, att man ensidigt följande en i sig riktig synpunkt rlorar ur sigte en annan lika riktig. Så r icke heller reformationen fri från ensidigheter, så väl i principerna som i de särskilda lärorna, hvilka måste öfvervinnas, om protestantismen skall vara värdig sin stora bestämmelse att vara sanningens kungsväg i Guds rike på jorden. Konfessionalismen har hittills alltid fattat blott den ena sidan i sigte, tillbakagåendet till den af reformatorerna lagda trosgrunden. Men iprotestantismens väsen ligger ock den andra, nemligen den alltjemt förnyade pröfningen af bekännelsetron vid Guds ord, hvilken pröfning har en historia af tre århundraden, den der har timat derföre, att vi skola anse den som timad, det är: lära af henne. Som solsystemet hvilar på enheten af en återhållande och en utåt drifvande kraft, så har ock protestantismen blott då en fraratid, när hon med fasthållandets kraft förenar framskridandets.? Vidare: ?Omogna, ensidiga, obrutna naturer känna i kyrkan blott ett antingen-eller. Antingen ortodoxiens inspirationslära eller den radikala kritiken; antingen symbolernas ovilkorliga giltighet eller deras afskaffande. Men den som söker sanningen vet, att man icke kan skapa henne, utan måste ta henne der hon ligger. Vi måste erkänna, att den gamla inspirationsläran är fallen; vi måste tillstå, att symbolerna, som sjelfva blott ville vara sin tids trosbekännelser, ha något tidsåldrigt, som är förgänget. Men hvad den evangeliska teologien förlorat i sina yttre medels fullhet och fasthet, det har hon vunnit i sanning, frihet och lif. Vår tid är ännu visserligen å ena sidan för mycket subjektiv och i utveckling stadd, för att ha kallelse till en nybilåning; men å andra sidan har den ock mycket för rika och användbara krafter, för att blott vara beständ till en repristination af det gamla. Med omfattande lärdom och dialektisk skärpa framställes den historiska utvecklingsgången af kyrkans samtliga dogmer Särskildt afseende förtjenar dervid treenig hetsdogmen, som i sitt nuvarande skick icke förekommer hos någon af kyrkans fäder under de tre första seklerna näst efter Kristus amt dogmerna om arfsynden, nåden, rättirdiggörelsen, nattvarden m. fl., hvilka likaledes ha en mycket vacklande historia. Af särskildt intresse är äfven framställningen af de ensidigheter, som flerestädes inritade sig genom inflytelsen af Augustinus. Slutligen kunna vi meddela, att K:s äfven på svenska utgifna arbete: Tyska protestantismens inre utvecklingsgång? nu är under tryckning i Tyskland såsom tredje förbättrage upplagan?. Som de förra upplagorna utgåtvos före aftallet?, är man nu mycket nyfiken på förbättringen?.