Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

goda lycka, och då hon så länge ostraffadt trotsat tusen dödar, började hon slutligen inbilla sig att hon hade ett förtrolladt lif, och att hon, äfven om den ena efter den andra stupade vid hennes sida, oskadd skulle lyckas ernå sitt mål. och hinna fram till Esea i lagom tid för att rädda honom från undergång. De första af de stormande, som inträngde å Hedningarnes Förgård, voro Valeria i sin oyllne rustning, och Hirpinus, svängande et dödsbringande vapen han så väl förstod att handtera. De voro tätt bredvid hvarandra; men den förra stannade ett ögonlick för att se sig omkring, och gladiatorn rusade rakt fram mot sin gamle kamrat, som han genast hade igenkänt. Hans itver och brådska höllo emellertid på att stå nonom dyrt, De med spikar försedda sandaler, som han bar, halkade mot den hala stenläggningen, hans fötter slunto undan honom, och han föll tungt till marken. Habet ! utropade Hippias, som följde honom tätt i hälarne, men siörtade emellertid fram för att skydda sin fallne kamrat, och fann sig dervid genast invecklad i strid med ett dussin judiska krigare, som kommo ilande ullbaka för att kasta sig öfver den fallne sladiatorn. Hirpinus betäckte sig emellertid skickligt med sin sköld och försvarade sig tappert med sitt svärd — utdelande mer än ett dödligt hugg åt dem af hans angripare som kommo hom inom armslängd. Då uu flera af gladiatorerne kommo instörtande, möttes de al en trupp judiska krigare med Eleazar i spetsen, hvilka gjorde ett förtvifladt utfall från templet, dit de hade dragit sig tillbaka, och ett häftigt haudge mäng, som räckte i flera minuter, uppstod nu rundt omkring Hirpinus på Hedningarnes Förgård. Och då denne slutligen lyckades resa sig upp och högg in på tienden, måste judarne slutligen efter en envis kamp draga sig tillbaka för de alltjemt inströmmande gladiatorerne. Valeria ilade under tiden fram mot den punkt der hon upptäckte den ännu i bojor