Aftonbladet – 9 september 1864, sida 3

?Och sex styfver?, tillade en annan. Man såg på hvarandra. Det låg någon ting missmodigt i denna scen. Slutligen, efter det nästan alla skakat p sina hufvuden till vägrande svar på d stumma förfrågningar som ömsesidigt gjor des, vände sig allas blickar liksom spörjan de åt ordföranden. Ingen vågade likvä högt uttala den allmänna önskan. Efter en forskande blick, märkte doc ordföranden snart ställningen och tog upp sir plånbok — han hade plånbok! — och ifylld summan med en alldeles ny och slät två: banko, tilläggande med ett leende af humor att han hoppades få bjuda bröderna pi en La Fama efter sexan. Ett gladt solsken spred sig öfver alla de närvarandes anleten och på förslag af er af bröderna Shissadet man vederbörliger den liberale ordf., som nästan alltid fick på detta sätt representera. Men han var också den enda af de sju, som hade egentlig för måga dertill, ty han var både ordentlig och son till en rik köpman i Göteborg. Snart stod emellertid det tarfliga student rummet, Sjustjernans? ruskiga firmament tomt och den gladt leende stjerngrupper plänste hos Rosenqvistens öfver sexans in judande innehåll, för att efter en stunc försvinna ur vår åsyn i en lätt dimma, bil dad af bålens och cigarrens förenade ångor Kl. 12 upplöste sig stjerngruppen och hvadera stjernan gick hem till sitt, dock utan att företaga något fall, ty det va förbjudet att så illa beräkna grund och följe eller orsak och verkan. Kepler och Galilei återvände tilldet förs lemnade rummet, som af dem gemensam beboddes. De båda kamraterna voro tvenne unga studiosi, hvilka redan då måste bryta sins egna banor och sjelfva förse sig med red: skaper dertill, lifvets nödtorft. Men den. som föder sparfvarne, har äfven fattige studenter i sitt hägn. De voro båda redan initerade på den litterära banan, och Göte. borgs Handelsoch Sjöfartstidning innehöll då mången politisk uppsats, utmärkt genom redig logik och frisinthet, samt värmd ge nom ungdomlighet och friskhet — och mången följetongsartikel i den lätta stilen, deri en eller annan sorts vision ofta spelade en framstående roll. Brodren Kepler skref de politiska uppsatserna, Galilei följetongerna. enna verksamhet var nästan hela deras inkomstkälla — de voro ej bland dem som hugnades med stipendier, ingendera förstod att krypa. Galilei är nu död, han har inträdt i en annan Sjustjerna, än den i Lund anno 1551 — hans namn i tiden var Mauritz Liedberg. Kepler är — Victor Rydberg, om hvars utveckling jag nu vill, i saknad af andra ämnen, lemna er ett kort utkast, i tanke att det kan intressera edra läsare att något närmare lära känna den man, om bvars naturvetenskapliga anseende jag ej vill eller kan fälla ett omdöme, men hvars förtjenst är, liksom 1gnells, att ha ställt sig i spetsen för den fria rörelsen inom svenska kyrkan och först ha skakat på ortodoxiens elare. Victor Rydberg är, i Jikhet med mången annan, som redan låtit tala mycket om sig, utgången från ett fattigt hem i en fattig provins, som borde vara rik och äfven snart skall vara det. Han föddes i Småland är 1829 och tillbragte sina skolår dels i Jönköpings skola och dels på Wexiö gymnasium, Redan som gymnasist framtradde nhuus ltterära anlag, hvilka i förening med hans be-: hof redan då af inkomster drefvo honom att biträda i tidn. ?Jönköpingsbladet?, som då innehades af den bekanta Sandvall, hvilken R., då denne flyttade till Göteborg, för att öfvertaga Handelstidningen, äfven följde lit. I J önköpingsbladet stod en längre följetong 1848 eller 1849, kallad PPosilivspela-. ren af Rg?, hvilken synbarligen var en prolukt af det betraktelsesätt hvari författaren uppfattade den då ännu icke alldeles stillnade revolutionära rörelsen i Tyskland. Hjelen var nemligen en ung tysk student, som illhört ett revolutionärt sällskap och måst ly undan de furstliga förföljarne till Sverse, hvarest han sysselsatte sig med att spela positiv. Det var en frihetsglödande själ, en republikanare, ja, om jag minnes rätt, en ultra socialist, för att icke säga kommunist i la Louis Blanc. Rydberg begaf sig sedan till universiteet, iblan uppehällande sig med informaion, enligt på den tiden ännu bruklig sed, nen mest dock med fortfarande litterärt arpete åt Handelstidningen, tills han slutligen iter inträdde i denna, hvarest han sedan ortfarande förblifvit, utan att hans yttre if underkastats någon brytning eller större örändring. Detta kan dock icke sägas om hans inre if, såvidt man får döma af hans litterära rerksamhet. Det första verk, hvarmed han framträdde nför allmänheten, var den för cirka 7 är edan utgifna romanen ?Fribytaren på Österjön?, hvilken redan då förrådde en ovanigare förmåga och väckte först uppmärkamheten på den unge författaren. I ?Fribytaren? ligger mycken kraft, och oken förråder en ande, som vill forska och senomtränga det töcken, som ännu reser sig ramför hans öga. Hon lyfter nu först vinsen, för att söka flyga på egen hand, och let går bra. Förf. behandlar redan i denna ok äfven ett ämne, som just i dessa dagar ter sysselsätter honom, nemligen den meleltida magien, ehuru på helt olika sätt. Från den sednare medeltidens (jag kalar det ännu medeltid för vetenskapen) ännu