Aftonbladet – 9 september 1864, sida 3

diga att slunga dem, då en ny tilldragelse för ett ögonblick vållade ett uppskof med det grymma offer, som det judiska stora rådet bevärdigade med namn af rättvisa. En röst, som ofta hade hörts förut, ehuru aldrig så vild och genomträngande som i detta ögonblick, skallade genom Hedningarnes Förgård och tycktes klaga bland sjelfva tinnarne af det i morgonsolen lågande templet. Det var en röst, som inträngde i allas bjertan, som hörde den — en sådan röst, som ibland skrämmer menniskan i hennes drömmar; kommer blodet att stelna och kroppen att skälfva af en obeskriflig fasa — en röst, som på en gång tycktes hota och varna, önska och fördöma — en röst, hvars hemska klagan alltid var densamma: Ve öfver Jerusalem! Ve öfver den Heliga staden! Bynd och sorg och jämmer! Ve öfver den Heliga staden! Ve öfver Jerusalem! Naken, med undantag af ett kamelhårsskynke kring sina länder, med det sträfva svarta håret hoptofvadt och sammanblandadt med det okammade skägget, som hängde ända ned till midjan — och med de mörka ögonen glimmande af en vansinnig eld, och de långa magra armarne svängande i höjden med en galnings vilda gester — steg en lång gestalt i samma ögonblick in på gården, ställde sig framför Nasin och började kringkasta på marken de brinnande olen i ett fyrfat, som han bar på hufvudet, beledsagande dessa handlingar med samma hemska, profetiska skri. e unge männen hejdade sig just som de upplyft sina händer för att slunge stenarne; Nasrn stod slagen af häpnad och öfverraskning; Sanhedrim tycktes förlamad af fruktan; och den varnande profeten, om han verkligen