Aftonbladet – 9 september 1864, sida 3

var en profet, fortfor med sin hämdesång mot staden och nationen. Ve öfver Jerusalem!? ropade han ånyo. Ve öfver den Heliga staden! En röst från öster, en röst från vester, en röst från de fyra väderstrecken — en röst mot Jerusalem och det heliga huset — en röst mot brudgummar och brudar — en röst mot hela fölket!? Derpå vände han sig bort och började gå rundtomkring fångarne i en krets, alltjemt kastande brinnande kol och aska på maren. Mathias liksom hans embetsbröder visste icke hvad de skulle göra. Ifall han vore besatt af en ond ande, hyste de för honom en naturlig fasa och afsky, som ännu mera förhöjdes af tron på att han sålunda måste ega tjugu mäns kraft i sin arm; men tänk om han vore en sann profet, direkte inspirerad af himlen! Svårigheten vore isådant fall vida större. Att med våld söka hindra honom skulle då möjligen genast framkalla en gudomlig hämd, hvaremot om det blefve bekant bland folket, att hans hotelser skrämt nationens stora råd, stadens invånare genast skulle öfverlemna sig åt förtviflan och anse allt motstånd i den fommande striden förgäfves. Ur detta bryderi räddades Nasin af den sista person, på hvars bistånd han kunde ha räknat uti ett ögonblick sådant som detta. Pekande på fångarne med sin aftärda arm, befallde profeten deras omedelbara friifvande, hotande Sanhedrim med himmeens hämd om de vägrade. Derpå vände han sig med samma vilda gester och osammanhängande språk till de trenne fångarne, bad dem slita sina band och förena sig med honom uti det profetiska varningsrop som han uppsände öfver hela staden.