Aftonbladet – 8 september 1864, sida 3

och jag ha från detta ögonblick för alltidtagit farväl af natten?. KAPITLET XV. Fanatism. Medan tron har sina martyrer, kan äf ven fanatismen skryta med sina soldater och kämpar. Calchas i sina bojor var icke mera nitisk än Eleazar i sitt harnesk; men det nit, som förlänade den ena frid, sporrade den andra till en rastlös, trotsig energi, som i sig sjelf var en verklig plåga. Zeloternas anförare rustade sig till den stora strid, som hans krigserfarenhet icke mindre än hans broders ord inför Sanhedrim — ord hvilka ännu alltjemt ringde i hans öron — bjöd honom att vänta med den kommande morgondagen. Strax efter midnatt hade han uppvaknat ur den slummer i hvilken Mariamne hade sett honom försänkt, och utan att fråga efter sin dotter eller ens tänka på henne, hade han genast beväpnat sig och gjort sig i ordning att vid morgonens första gryning besöka de nyss förbättrade försvarsverken. För att göra deita måste han passera öfver Hedningarnes Trädgård, der hans bror och hans unga vän lågo bundna. På sjelfva templets styrka hvilade nemligen de belägrades sista hopp, och dess säkerhet var nu af så mycket större vigt, som hela den nedre staden var i fiendens våld. HEleazar hade beslutit att, om så fordrades, öfverlemna den öfriga staden åt romarne, och sjelf med en utvald trupp kasta sig in i detta hans tros fäste, der hålla stånd till det yttersta, samt hellre orena den heliga platsen med sitt blod än öfverlemna den i hedningarnes händer. Ibland, uti mera exalterade ögonblick, sökte han öfvertyga sig sjelf, att himlen i denna