Aftonbladet – 7 september 1864, sida 2

ster, som göra oss ett ärligt meddelande om sådana tvifvel, uppmana oss till pröfning och ej förhand afkunna otrons förbannelsedom öfver det redliga och allvarliga tviflet. Pröfver allting, säger ett bibliskt ord; jag tror icke på påfven allena, sade Luther i Worms, utan ville återkalla endast om han vederlades med bibelns intyg samt klara och allmäntgiltiga grunder. Luther åberopade således bibeln och förnuftet. Denna pröfningsrätt, sådan Paulus och Luther den oss tilldömt, vilja vi icke heller låta oss beröfvas, vi hylla kristendomen och öfverge honom ej, men önska honom på ett till hjertat talande och själen upplysande sätt. Eller hvad vore reformationen, om vi ej vågade begagna oss af denna rätt och på ergo område öfva forskning och samvetsfrihet? Hvad vore vår kyrka, hvars fest vi för tre dagar sedan firade, om den vetenskapliga forskningen och dess oftentliggörande förbjödes den evangeliska kyrkans lärare? lcke mer den herrliga evangelisktprotestantiska kyrkan, utan en svag afläggare, en kraftlös, föraktlig, snart försvinnande filialafdelning af påfvedömet! Till romerska kyrkan höra sådana domar öfver tron och icke till den protestantiska . . . Jag tillåter mig anmärka 1) att af teologer, till hvilkas sakkännedom jag hyser fullt förtroende, är mig försäkradt, att bekännelserna äro i Baden icke på det sätt förpligtande och bindande, som konferensen i Karlsruhe förklarade, utan bibeln är högsta rättesnöret. 2) påstår jag, att dä blott de flesta lekmän, utan öfverhufvud de esta prester, t. ex. i den apostoliska bekännelsen, som föreläses vid dopet, icke tro på Kristi nedstigande till helvetet och köttets uppståndelse; men om så är, med hvilken rätt vill man påtvinga andra bekännelserna, när man sjelf icke fullständigt tror på dem. Jag kan derför ej inse, med hvilken rätt man vill fördöma hr kyrkorådet Schenkel efter bekännelserna. Jag måste derför bestämdt uttala hvad för oss lekmän är hufvudsaken i kristendomen; hufvudsakerna äro för oss icke underverken, icke bibelns öfvernaturliga tilldragelser, deröfver finnas som bekant vidt skilda åsigter; hufvudsaken är och blir för ossJesu Kristi herrliga och gudomliga person, icke ortodoxiens öfvernaturliga dimfigur, utan som han i Guds kraft helig bland menskorna lefde, lärde, led och dog samt genom sitt ord och sin ande evigt bland oss herrskar och lefver, skänker oss Guds tröst och frid och förhjelper till ett fromt lefverne. Stridigheterna öfver underverk och kroppslig uppståndelse bekymra oss föga, ty hufvudsaken 1 tron är för oss ingalunda, om man tror att Kristus gått på vattnet, att vid hans korsfästelse de döda uppstego ur grafvarne och visade sig i Jerusalem, och sedan åter gingo i grafvarne, utan att man 1) tror, att i Jesu person äro frälsningen, friden och den religiösa sanningen fullkomligt och evigt uppenbarade, och att man 2) enligt denna tro rättskaffens tänker, talar, handlar; ty Jesus har sagt, att af deras frukt skolen I känna dem, och Jesus har sjelf öfver sin person icke lärt några sådana dunkla och spetsfundiga saker, som vi ofta få höra af tcologerna. Om jag nu härefter bedömer hr kyrkorådet Schenkels bok, så har han yttrat sig öfver Jesu person med djup vördnad oeh sannt allvar, och jag förstår icke hur man kan säga att han nedsatt Jesus. vor Efter uppläsning af några ställen i boken forifor talaren: Så dömer jag som lekman! Men jag upprepar, att jag icke kan och vill inlåta mig i enskildheter och vill derföre alls icke föreslå något förklarande öfver bokens trossatser, ty jag vet att åsigterna derom äro delade; men det säger jag, att det är i denna sak fråga om, huruvida vi i den evangeliskt-protestantiska kyrkan ännu ha samvetsfrihet och frihet till vetenskaplig forskning, och det ej blott för privatlärde eller lekmän, utan äfven för kyrkans lärare och tjenare; denna frihet ser jag i protesten äfventyrad och angripen och derför framställer jag detta mitt förslag. Stiltssynodens beslut, hvarigenom detta förslag antogs, har framkallat en stor rörelse vida omkring i Tyskland. Och Schenkels bok har fått en spridning, som ingen annan öfver samma ämne erhållit, mer än Renans och Strauss verk. ERE SOLAS