Aftonbladet – 7 september 1864, sida 2

kohort, der de skola öfverrumpla mint landsmän och utan svårighet blifva herra) öfver staden; och allt hvad jag begär i er sättning derför — priset för min skam, lö nen för mitt svarta bedrägeri — är att de måtte lösa de båda fångar som äro slagne i bojor på tempelförgården, och skona de ras lif för hennes skull som här denna nat sålt sin ära, sitt land och sin slägt.4 Valeria eftersinnade vågra ögonblick. Tusende planer genomkorsade henne — pla ner af kärlek, triumf och hämd. Var saken verkställbar? Detta var den närmaste frågan ; ty om den bedjandes redlighet tviflade hon icke ett ögonblick. Det finnes således en hemlig gång?5 sade hon, i det hon ännu bibehöll en sträng och stolt hållning för att dölja den oro hon kände. Huru lång är den, och huru många män kunna gå der i hredd?4 Den kan inte vara lång, svarade judinnan, efter som den endast sträcker sig från denna rishög till min fars trädgård. Tre män torde der kunna gå bredvid hvarandra. Jag besvär er att föra mig till Titus, på det att jag måtte förmå honom att befalla sina soldater att göra anfallet innan det blir för sent. Jag vill sjelf föra hans soldater in i staden. Valerias ädelmod förmådde icke motstå hennes sjelfviskhet; och hon hade icke väl börjat inse möjligheten af att rädda Fsca, förr än den gamla vilda längtan att få ega honom för egen räkning återvände med fördubblad häftighet. Jag skulle kanske göra det för att befria britten åt judinnan! genmälte hon med ett gäckande löje. Vet du med hvem du talar! Vet då, att jag också har älskat Esea — älskat honom med en kärlek, mot hvilken din endast är glimmandet af min