Aftonbladet – 7 september 1864, sida 2

säga: ni får forska, hur ni vill, ni får tro men icke tala. Katolska kyrkan är konseqvent, som lika fördömer samvetsoch bekännelsefrihet. Derpå antogs enhälligt den framställda tesen: protesten äfventyrar i högsta grad de protestantiska grundsatserna om samvetsoch lärofrihet, och strider särskildt mot de positiva lagar, som gälla i Badens evan: geliska landskyrka. Geheimerådet Bluntschli utgår från den : åsigt, att en bekännelse är vördnadsvärd som uttryck, men förkastlig som boja, och skildrar hur förpligtelsen trycker och skapar hycklare. Betraktar man protestantismen historiskt, så framstår rätten att pröfva allt; ej ens kardinalpunkterna äro undantagna, Väl är ett mod att tala om protestantismens sjelfupplösning, men han blir blott sundare, kraftigare. Nuvarande protestantism är en annan än 16:de och 17:de seklernas. Den som förkastar, än mer den som bekämpar protestantismens riktning, har ingen ställning mer i protestantiska kyrkan. Det ges fromt, ängsligt folk; de komma ej att läsa Schenkels bok. För tallösa endra är den åter förträfflig och önskvärd. Det är ett faktum, att nutiden tänker annorlunda om Kristus än medeltiden. Då framställdes Kristus som Gud; nu finnas många, hvilkas gudsbegrepp ej medge dem att så upplatta honom, vår tids behof är fastmer att förstå Jesus som menniska; ju klarare han i denna hänsyn framstår för nutiden, desto innerligare blir förhållandet till honom. Väl klaga många teologer, att folket ej mer kommer till kristendomen ; det har i många fall den goda grund, att teologerna ej menskligt framställa Jesns. Schenkels bok väcker kärlek till Kristus, lif i Kristo, det är en förtjenst. Samvetsfriheten var Tysklands uppkomst; upphäfva vi henne, så ätventyra vi tyska folkets ära och lif. Enhälligt antogs tesen: Konferensen uttalar med tillförsigt den förväntan, att öfverkyrkorådet skall gifva protesten sin vederbörliga tillrättavisning. I slutorden anmärkte ordföranden, att det vore något annat att tro på Kristus och att begripa hans framstående i verlden; tron å Kristus som frälsare hade han fått på erfarenhetens väg; att hegripa Kristus i hans historiska art, skedde blott på vetenskaplig väg, hvilken sålunda måste vara fri. Om motlståndarne säga, att vi nedsätta Kristus och bibeln, vore det osant, han tillbakavisade sådant. Heliga äro för oss dessa skatter; protestantism och kristendom hvila derpå; men ett annat är att pröfva och undersöka denna bok. Denna rätt är oförytterlig. Denra församling skall få höra svåra beskyllningar; det, för hvilket vi alla ansvara, är besluten; i det enskilda äro våra äsigter mångfaldiga, hvad vi söka är frihet i kärlek, och att deri stå faste manar oss aposteln med det tillropet : Framhärden i den frihet, hvarmed eder Kristus friat hafver, och låten eder icke åter fångas under träldomens ok. Från flera håll begärdes ett skyndsamt utgifvande och möjligast största spridning af förhandlingarne. En tysk tidning yttrar härom: Ofver församlingens anda, allvar, värdighet var blott en röst. Jag ville icke för mycket godt ha varit frånvarande från denna församling, hörde man mången redbar man yttra. Säådan förening af prester och lekmän är lif, väcker lif, är kraft, väcker kraft; vida omkring skall den tändande gnistan af denna församling gå och verka; och liksom församlingen för hela Tyskland är ett Badens protestanters omdöme öfver den nyaste kättaredomen, så skall, hoppas vi, i: följd af sakens principiella betydelse bifall icke saknas af tusentals bröder när och fjerran. Vi se i processen oss, vår kyrka och, som Spener sade, hennes hufvudprincipt hotede — då vika vi icke heller en hårsmån; ja vi äro ortodoxerna tack skyldiga, de inkastade frågan bland folket; hvad man ännu för tio år sedan blott med skygghet vågade vidröra, frågorna om den historiska betydelsen af de öfvernaturliga händelserna i Jesu lif, är icke mer främmande för många af våra försumlingsmedlemmar; och på vidt skilda ställen hör man nu frågan om underverken, kroppslig uppståndelse o. s. v. med ifver diskuteras för och emot. Hvem verkade detta? Oriodoxernas plumpa och brutala angrepp. Så uppstår och växer det allmänna religiösa medvetandet, som ingen mer kan hämma i dess utveckling och törnyelse, län t mindre skrufva tillbaka till sextonde se ets ståndpunkt; vi förmå ju intet mot, blott för sanningen. Vid stiftssynoden för Ladenburg antogs, som synodens beslut, följande af en lekman framställda andragande: Synoden ser i protesten mot Schenkel ett anfall mot den, liksom i den evangeliskt-protestantiska kyrkan öfverhufvud principielt gällande, så särskildt i Badens evangeliskt-protestantiska kyrka lagligt garanterade friheten för samvetet och den vetenskapliga forskningen, och måste derföre med bestämdhet förklara sig mot protesten såsom ocvangelisk och oprotestantisk. Det kan icke vara min afsigt, som lekman, att inlåta mig på enskildheterna af de i ?Charakterbild Jesu von Schenkel framställda och af Karlsruherkonferensen angripna åsigterna... Men det känner jag mig förpligtad och berättigad att med all bestämdhet uttala, att herrar teologer befinna sig i villfarelse, om de tro, att församlingarnes flertal genom frisinnade åsigter öfver bibliska ting lida men till sin tro; äfven församlingarne har den kunskap genomträngt, att det ej mer står så till som förr med den gamla åsigten om bibeln, enlig hvilken den I för rd vore ooma