Aftonbladet – 7 september 1864, sida 2

fn NN älskare. Hade hon således för intet undergått alla dessa marterande qval, underkastat sig all denna förnedring? Och skulle Esca dö utan att någonsin få veta att hon hade älskat honom ända till slutet? Hon skulle knappast kunnat tro det, om hon icke hade läst det i Mariamnes dystra, hopplösa blick. Valeria stod ett ögonblick stum, med ansigtet doldt i händerna; derpå såg hon föraktfullt ned på judinnan, som ännu låg på sina knän, hällande i fållen af den romerska damens klädnad och yttrade i en kall, föraktlig ton: Fjettrad och dömd till döden, säger du! Och du befinner dig här? Du måste verkligen älska honom bra ömt för att kunna lemna honom i ett sådant ögonblick! Mariamnes förtviflan hindrade henne att känna detta stygn. Jag är härX, sade hon, för att rädda honom. Detta är den enda möjligheten. Ack, hjelp mig, bistå mig, om också endast för hans skull! Hvad vill du att jag skall göra? svarade den andra otåligt. Kan jag väl med mina tomma händer nedslå edra befästade murar. Kunna väl du och jag storma val len och bära honom bort midt i fiendens åsyn, för att sedan dela honom mellan oss, å samma sätt som soldaterna dela ett yte?t — och hon uppgaf ett kort, hånfullt skratt. eNejf, bad den knäböjande judinnan, se inte så ond ut på mig. Jag besvär er ju endast att bistå mig. M må sedan gerna döda mig med er egen hand, om jag misshagar er med ord eller gerning. Hör mig — jag kan föra den romerska hären inom vallarne; jag kan föra Titus soldater in i Jerusalem, manipel för manipel, kohort för