Aftonbladet – 2 september 1864, sida 3

Jär framträdandet af hvarje annat föremål och intryck störande för njutningen afhafvets poesi. Det snattrande menniskohvimlet å ett passagerarefartyg och det tunga, dunande bullret från dess maskineri öfverensstämma föga dermed. Helt annat att vara ensam (eller högst två) passagerare på ett segelfartyg! Allt harmonierar här med sce nens enkelhet och storhet. Tystnad och stillhet, när hafvet är vänligt och vinden Jandas mild; korta, skarpt ljudande kom mandoord, då stormen hviner och vågorna fradgas. — Det sus, vinden åstadkommer i tacklet och de svällande seglen, äfvensom det brus, fartygsbogen åstadkommer i vattnet, sammansmälta då fullkomligt med hafvets egen stämma, att man tycker fartyget omedelbart utgöra en del af det hela. Ångfartyget är en främling, som med våld och trois banar sig väg på ett fiendtligt område; det betecknar se ;ern öfver oceanens makt. Segelfartyget åter uttrycker öfverensstämmelsen mellan menniskans och hafvets lif, med bevarande af hvarderas sjelfständighet. Säkert skall ingen, som gjort en längre resa på segelfartyg, glömma denna tid. Han skall minnas huru den abstrakta storhet, hafvets första anblick erbjuder, lifvades, huru ramen blef fylld af syner, färger och toner, utan att dock det helas harmoni någonsin blet bruten. Böljorna, som höja och sänka sig, molnens gestalter, som tåga fram på himlen, solnedgångarne, stjernhimlen, lugnet och stormen, mörker och ljus, alla desse sköna och mäktiga naturuppenbarelser framträdde i sin fullaste kraft, renhet och rikedom. Och hkväl ständig enslighet, ständig stillhet! Ständigt den gränslösa horisonten åt alla håll, ständigt den blåa himlen öfver och det blåa hafvet under, kompletterande hvarandra till en synlig bild af oändligheten sjelf, i hyars medelpunkt själen fann sig förflyttad. Afven trycka de olika klimaterna på hafvet en olika prägel. Nordsjöns våg är vanligtvis mörk och orolig liksom de tunga, ofantliga böljorna vid södra Alrikas udde En blidare luft än under possadvinden, norr om equatorn mellan uropa och Amerika, eller en praktfullare anblick än Indiska oceanens azurblåa fält gifves icke på jorden. Men jag glömmer helt och hållet hvar Fe är och hvad jag egentligen skulle berätta. Första natten passerade vi Kalmar. Det gamla slottet, inom hvilket restaurationsarbetet fortgått med ungefär samma fart som dombyggnaden i Cöln, visade sina gråa murar i halfdunklet, Natten derpå passerades en afdelning af danska Östersjöeskadern och tidigt på morgonen anlöptes det lilla, idylliska Travemände, hvars alla hus, prydliga och nätta, stå uppställda ien enda rad, liksom ville de säga åt de ankommande: ?Välj ett af oss!? Men vi foro förbi, följde den lilla flodens krökningar mellan hög vass och mjuk ängsmark, här och der afbruten af lummig löfskog, ända till dess Läbecks torn reste sig framför oss och vi landade vid an der Trave? i den gamla afsigkomna hansestaden, välkomnade : af orimligt smutsiga och soliga bärare, i. snäfva bluser, blankslitna knäbyxor, spräckliga blå strumpor och toppmössor, i hvilka de betedde sig med största betänksamhet: och djupsinnigaste allvar. Jag hade redan tagit min reskamrat under armen och min Baedeker i händen, för att stiga i land på :! Tysklands jord, då vår uppmärksamhetj: fängslades af en välkomningsscen, som förj siggick alldeles i vårt grannskap. En ung,l, vacker qvinna ombord på Svea upplyftel; med tårfyllda ögon ett Nitet, spädt barn och höll det med utsträckta armar mot en grupp på stranden. Uttrycket i hennes aneigte sade att det var en moder, som första gången visade sin förstfödde för dem, som en gång skänkte henne sjelf lifvet; hon hade blifvit gift utom hemmet och fädernestaden, och kom nu dit på besök efter en, såsom hon säkert tyckte, lång skilsmessa. Hon bildade med sitt barn en intagande och rörande grupp, som kunnat tjena till modell för en bildhuggare. På stranden stodo der Grosspapa och die Grossmama, systrar och bröder, tanter och kusiner, hvilka alla uppgåfvo ett glädjetjut vid åsynen af den nye verldsmedborgaren. De emottogo i triumf den vackra Kätchen? och hennes lilla underverk till gosse. Denlp stackars mannen fick gå efter och taga vara n på kappsäckarne; ingen menniska brydde ig om honom. Det är sannt, der Grossapa gaf honom en smällkyss, men derefer fick han, såsom sagdt, sköta sig sjelf. Efter detta exempel på die deutschejh nnigkeit, togo äfven vi ett ömt farväl af apten Nyln och hans älskvärda familj amt förfogade oss öfver landgången. Med lenna afgörande tilldragelse vill jag sluta etta mitt första bref, som olyckligtvis rejan kanske varit till alltför stor längd både ör en tidnings spalter och en läsares tå-s amod. Vv Paris i Aug. 1864. E. —-——Mm nm. -— pm