Aftonbladet – 2 september 1864, sida 3

Småbildör från en sommarfärd. (Slut från gårdagsbladet.) På däcket går at och an en gammal, lång herre. Han klifver på med Lunkentussteg. Den gula hyn, det knotiga ansigtet och de benfasta lemmarne tyckas vilja trotsa hvarje inflytelse, oaktadt de redan upplefda sjuttio åren. Han har sitt toddyglas ställt vid ingången till köksdepartementet, och tar sig allt emellanåt en klunk i förbifarten. Det sker med ett metodiskt lugn och ett allvar, som bevisa att både promenaden och toddyglaset äro för honom en vana föga mindre gammal än han sjelf. En undersätsig herre, af ett koleriskt temperament, snuddar oupphörligt, som fjäriln vid ljuset, mot ett sällskap tyskar, hvilka klungat sig kring ett bord med glas och buteljer. Den germaniska verldskulturens industriöse apostlar, hvilkas hvardagsnamn är profryttare, afhandla med stor grundlighet kapitlet om hoteller och restaurationer. Den undersätsige herrns fräsande uppenbarelser tyckas liksom säga: Tyskar, hvad viljen I här ombord på Svea?? En f. d. militär från östra Finland har sällat sig till tyskarne. Bredvid denna grupp sitter en annan, der man dricker punsch och håller tal. Det är naturligtvis ärliga svenskar. Jag igenkänner bland dem ett par bekanta från Löfholmens och Jacobsbergs nejder. De skola först till Paris och sedan till Schweiz. Der och hvar vid relingen ser man en enstöring, en melankolisk eller poetisk naur, sysselsatt med att se utåt hafvet. Soen häller på att sjunka ned bakom en lätt slöja af rosenfärgade moln, och nordens unlerbara sommarnatt utbreder sig småningom ifver Östersjöns vida slätter. ngfartyget ortsätter pustande sin väg, likt en drake om af någon mäktig trollkarl tvingats till ett för honom främmande arbete. I den fendomliga och storartade scenen ligger ikväl, så tyckes det mig, någonting stöande, som hindrar dess sköna poesi att öra sig fullt gällande. Hvarje sak har sitt ,estämda förhållande, då den framträder ned lyckligaste verkan. Så gifves det saer, hvilka vi helst njuta i andras sällskap, u större ju bättre. Till dessa hör t. ex. n teaterrepresentation, sorlet, bifallet, handdlappningarne verka endast stimulerande. Andra saker åter harmoniera bäst med tystvaden och ensligheten. Till dessa hör i nin tanke skådespelet af hafvets skönhet, Jess ödsliga majestät fordrar, för ait upp: utias i sin ostörda harmoni, att också sjäen förensligar sig; dess underbara röst, så ild och så mild, som låter på en gång såom en suck och en vaggsång, samman