Aftonbladet – 2 september 1864, sida 3

mentena. Om penningförsändning i orekommen: deradi bref. Till Redaktionen af Aftonbladet! En insändare till Aftonbladet för den 24 Augusti harien uppsais, daterad ?Sköfde?, yttrat några lika väl tänkta som väl sagda anmärkningar emot det inom Sverge tyvärr så allmänna och hitintills tolererade bruket, missbruket att med posten försända penningar uti orekommenderade bref. Det är så mycket lämpligare att frågan nu kommit offentligen på tal, som, just under loppet af innevarande år, antalet reklamatiouer efter sådana bref, hvilka förmälas gått förlorade, ökats på ett oroande sätt. Skördeartikeln har nog rätt deruti, att svek och slarf understundom begås af afsändare eller emottagare och särdeles af deras tjensteandar och att man bör hoppas, det inom positjenstemannaoch betjenings-kårerna ytterst få, om någon, gör sig skyldig till dylika oarter; men detta minskar icke nödvändigheten att vara allvarligen betänkt på ett verksamt botemedel emot det onda. Ty det är ingalunda nog att man säger: allmänheten, som gör dessa försändningar, handlar på egen risk och må sjelf stå sitt kast. Man måste föra henne till sinnes hnrusom hon i detta fall har hvarken moralisk eller laglig rättighet att sjelf bestämma, huruvida hon vill underkasta sig risken eller icke; hurusom afsändaren icke blott är privat herre öfver sina pengar, utan äfven menniska och medmenniska, samt slutligen äfven medborgare i lagbundet samhälle; hurusom hon icke har rättighet att till oärlighet fresta, vare sg sin egen eller postverkets beijening, icke har rättighet att asta skugga på ärligt folk, icke har rättighet att undandraga postinstitutionen dess påräknade rekommendationsafgift. Och som inom hvarje folk, äfven det mest tänkande och bildade, alltid kommer att finnas ett antal personer, hvilka icke inse eller icke bry sig om hvad rätt och godt är, så att man aldrig kan hoppas att bela folket af sig sjelf skall småningom upphöra med detta försändningssätt frivilligt, utan tvångsåtgärder ändock till slut måste anlitas; och dessa åtgärder icke kunna med hopp om framgång tillimpas ensamt på postpersonalen, emedan tiden ej megifver kartering specifikt af orekommenderade bref och utan denna ingen forskning efter förkommet bref kan anställas och ingen bevisning hvar det förkom kan anskaffas; så måste åtgärderna vidtagas emot allmänheten, genom bestämda föreskrifter, på legislativ eller administrativ väg. Sådana åtgärder kunna vara af olika slag. Efter många försök har man utomlands kommit till det resultat, att försändning med postverket på annat sätt än det bestamdt stadgade, utgör försnillning emot verket samt både kan och bör, lika mycket för verkets egen heder som för allmänhetens sanna nyttas skull, direkte bestraffas. Sålunda kan ett och annat formligt åtal emot afsändare, för bedrägligt förfarande emot statsinstitutionen, göra mycken nytta, dels såsom varnagel, men mest genom den derigen: m ovedersägligt gruudlagda opinionen att sådan försnillning verkligen utgör en straffvärd förbrytels. I nägra lävder är stadgadt, att hvarje orekommenderadt bref, som befinnes innehålla penningar, är oäterkalleligen förbrutet och mnehållet tillfaller postkassan, eller någon pensionseller enkefond, eller npptäckaren, totalt eller till någon del. Och det är, i sistnämnda hänseendet, om ock vid första påseendet afskrämmande, dock säkerligen mera moral deri, att laglioen berättiga upptäckaren att behålla fyndet, än att vid sidan af och emot lagen, dagligen fresta honom att oärligen behålla det, såsom afsändaren gör. Samtidigt kunde, å andra sidan, uppmuntrande lättnader blifva afsändaren anvisade. Man kunde bevilja lägre rekommenlationsafgift, t. ex. för smärre belopp; eler man kunde bereda allmänheten tillfälle utt genom postkontoren få utbetalda smärre ummor, hvilka då alls icke behöfde sänlas ifrån ort till annan. Det är möjligt utt dessa eller andra sådana lättnader icke unde genast införas; men det lider väl inet tvifvel, att försändningen af penningar i rekommenderade bref bör genast förbjudas ch på det kraftigaste förhindras, såsom denoraliserande och förförande ej mindre nom än utom verket, äfven der det till en Örjan stannar vid ogrundade misstankar; y det är nogsamt bekant, att sådana alltör lätt, sedan de först grämt och bringat ill förtviflan, snart förslöa och förhärda amt göra den ärlige slutligen till verklig juf. H—g den 27 Aug. 1864. Småbildör från en sommarfärd. (Unt från gårdagehladet Y